HOME TLAXCALA
översättarnas nätverk för språklig mångfald
TLAXCALAS MANIFEST  VILKA VI ÄR  TLAXCALAS VÄNNER   SÖKA 

SÖDER OM GRÄNSEN  (Latinamerika och Karibiska havet)
IMPERIUM (Globala teman)
KANAANS LAND  (Palestina/Israel)
UMMA (Arabvärlden, Islam)
I VALENS MAGE  (Aktivism i imperialismens metropoler)
KRIG OCH FRED  (USA, EU, NATO)
MODERKONTINENTEN (Afrika, Indiska Oceanen)

TYFONZONEN (Asien, Stilla sänkan)
MED ETT K SOM I KALVELLIDO (En proletär karikatyrtecknares dagbok)
RYKANDE HJÄRNOR (Kultur, kommunikation)
OKLASSIFCERBART 
TLAXCALANSKA KRÖNIKOR 
TLAXCALAS REFERENSZON  (Ordböcker, lexikon, kartor)
FÖRFATTARBIBLIOTEKET 
GALLERI 
TLAXCALAS ARKIV 

13/07/2020
Español Français English Deutsch Português Italiano Català
عربي Svenska فارسی Ελληνικά русски TAMAZIGHT OTHER LANGUAGES
 

Att skapa bekväma verkligheter


FÖRFATTARE:  Ramzy BAROUD

Översatt av  Kristoffer Larsson


I dagens konkurrensbetonade värld är snabb och bekvämt selektiv rapportering av största vikt. Google News påstår sig till exempel avsöka 4 500 nyhetskällor, varav endast ett fåtal lyfts fram som väsentligt nyhetsstoff. Det finns tusentals liknande tjänster och de tävlar alla i att så snabbt som möjligt producera en nyhet. Mer ingående – och följaktligen långsammare – rapportering nedprioriteras och viktig information kommer ofta fram för lite och för sent.

Irakfrågan, som har upptagit en stor del av nyhetsrubrikerna i flera år nu, tjänar som ett gott exempel på detta.

Den första februari sprängde två kvinnor ihjäl sig själva med bara några minuters mellanrum på två fullpackade djurmarknader i den irakiska huvudstaden. Myndigheterna säger att 98 människor uppges ha dött och 200 skadades. Ögonvittnen berättade om en gräslig scen där delar från människor och djur fyllde gatorna långtifrån från explosionsplatserna.

Vilken grundlig undersökning av storyn som helst skulle ha krävt att man undersökte flera anknytande faktorer. För det första skulle man ha behöva ställa den höga dödssiffran vid sidan om den amerikanska och den irakiska regeringens påståenden om ”lugn” i Bagdadområdet. Påståendet om en ”återgång till normala förhållanden” i den irakiska huvudstaden har basunerats ut i månader som bevis på att president Bushs militära ”offensiv” skördar framgång. Även om vi skulle köpa den tvivelaktiga statistiken som försöker göra reklam för att offensiven kommer att ha en positiv utgång – tvivelaktig eftersom den endast förs fram av amerikanska och irakiska källor med intresse av att tona ned allvaret i ”upproret” – så verkar våldet ha flyttat från huvudstaden till norra områden, framför allt Mosul.

I stället för att erkänna att man misslyckats med att stoppa det våld som har plågat Irak sedan den amerikanska ockupationen inleddes 2003, har amerikanska och irakiska myndigheter tagit sin tillflykt till ett fortsatt och aggressivt språkbruk för att förvirra och avleda från de verkliga frågorna.

Så här inledde Alissa J. Rubin sin artikel i New York Times (den 31 januari): ”Den oroliga situationen i norra Irak höll på onsdagen i sig då irakiska trupper i stor skala gick in i Mosul för att bekämpa sunni-arabiska extremister.” Det här är ett lysande sätt att avleda uppmärksamheten från offensivens misslyckande för att manipulera andra betydelser och bunta ihop dessa betydelser för att skapa en helt igenom falsk koppling: ”sunni-arabiska extremister”.

Vidare citerar Rubin en talesman för det irakiska försvarsministeriet som säger att målet med den militära operationen är att ”köra ut irakiska al-Qaida från staden och förhindra att dess kämpar återvänder”.

De inledande påståendena innehåller en farlig och felaktig koppling mellan araber (en i ökande grad förtryck minoritet i den irakiska staden), sunniter (beskrivna som ”återstoden av Saddamregimen” i medias tanklösa pladder) och extremister inom den tidigare gruppen och al-Qaida. Storyn i New York Times – som ofta anger normen för rapporteringen i andra stora amerikanska tidningar – kommer att ha lagt den perfekta grunden för att rättfärdiga framtida etniska rensningar av sunnitiska araber från staden, om den ”militära operationen” lyckas med att ”driva ut” al-Qaidaaktivister (deras antal överdrivs så fort det är nödvändigt).

För att återgå till bombningarna av marknaderna i Bagdad så var svaret på denna tragedi förutsägbart missledande. Den irakiska regeringen utfärdade det gamla vanliga (om än något bisarra) uttalandet och amerikanska regeringstjänstemän, däribland utrikesminister Condoleezza Rice, uttryckte starka fördömanden. Tillräckligt med material samlades in inom den första timmen för att översvämma oss med hundratals ”färska” nyheter som till största del var ett uppkok av uttalanden från Bagdads Gröna zon eller från Washington.

CNN:s hemsida inledde en artikel som gjordes tillgänglig kort efter marknadsbomberna med orden: ”Två mentalt handikappade kvinnor fästes med sprängämnen på fredagen och skickades in i de livliga marknaderna i Bagdad där de sprängdes i luften med fjärrkontroll.”

Anklagelsen i pressmeddelandet tillskrevs senare en irakisk regeringstjänsteman.

Den irakiske tjänstemannen sa att ”folk beskrev kvinnan med bomben vid al-Ghazlmarknaden i centrala Bagdad som en ’galen kvinna’ och att bombattentatsmannen på andra marknad var född med ett ospecificerat handikapp”.

Vilka är dessa ”folk”? Undersökte CNN-reportern legitimiteten i påståendet genom att intervjua någon av dem?

Kvinnors inblandning i våld av sådant här slag är ofta ett viktigt tillägg till storyn, framför allt för västerländska läsare. Läsare tenderar att stanna upp något längre när de hör talas om en självmordsbombare som också var en moder. Kanske känner de en strävan efter att få veta mer om en sådan kvinnas liv. Hade hon varit fånge i Abu Ghraib? Hade hon blivit torterad? Våldtagen? Hade han hon fått en familjemedlem mördad av USA, eller kanske av de irakiska dödspatrullerna?

Vad säger bombningarna oss om säkerhetsläget i Bagdad, framgången eller misslyckandet för ”offensiven” eller kriget som driver folk till de mest brutala manifestationer av självmord?

Tydligen säger det oss ingenting.

Men överstelöjtnant Steve Stover, talesman för Multi-National Division-Baghdad, har en förklaring som, åtminstone från CNN:s perspektiv, verkar mer relevant än de till synes viktiga frågorna ovan. ”Genom att attackera oskyldiga irakier har de (dvs. de som skickade i väg de ”mentalt handikappade” kvinnliga självmordsbombarna) visat sin sanna, demoniska natur.” Följaktligen löd CNN:s rubrik: ”’Demoniska’ kämpar skickade kvinnor för att spränga marknader i Irak”. I västerländsk media är arabiska kvinnor ständigt förtryckta offer och de måste behålla denna roll för att storyn ska stämma. Kvinnliga bombattentatsmän kan följaktligen inte själva ses som extremister utan måste vara offer i händerna på extremister.

Inom några timmar var orden för dagen på nyhetssidor ”mentalt handikappade” och ”demoniska”.

Men vad menas egentligen med ”demonisk”? Vilka egentliga aspekter belyser termen? Och varför skulle ett så oväsentligt utbrott få definiera den dödligaste bombningen i Bagdad på flera månader?

Att fokusera på så ovidkommande associationer – själlösa, galna, djävulska kvinnor, besatta och agerandes på order från skäggiga och sluga ”arabisk-sunnitiska extremister” inom al-Qaida – gör mycket mer än att helt enkelt avleda från de många militära och politiska misslyckandena i Irak. Det bidrar till att skapa ett universum parallellt med verkligheten och som således erbjuder en ersättningsbild som formar och omformar uppfattningar och föreställningar hos avlägsna nyhetskonsumenter.

Den “riktiga världen” – vare sig den i Irak, Palestina, Burma, Kenya eller någon annanstans – är en världen som även om den kan förefalla kaotisk i högsta grad är rationell. Den bygger på principen om orsak och verkan. Vad som kan tyckas vara ”demoniskt” och ”galet” för en person utanför media borde inte uppfattas på samma sätt av en journalist. Den sistnämndes ansvar är att berätta, sätta saker i sitt rätta sammanhang och dekonstruera med ett oberoende och kritiskt öga, inte bara blint upprepa vad ”officiella källor” har sagt.

De stora mediekonglomeratens skildring av utvecklingen i Gaza under de senaste månaderna kan sammanfattas med en övergripande rubrik: Horder av palestinier överträder Gazas gräns mot Egypten, Israel oroas över sin säkerhet.

Inspärrningen av 1,5 miljoner palestinier i Gaza – där fattigdomen ligger på 79 %, arbetslösheten däromkring och där majoriteten av befolkningen lider av ”osäker tillgång till mat” enligt FN-organ – borde i första hand ha framställts som en humanitär katastrof framtvingad av en israelisk belägring. Datumen i anknytning till de successiva stadierna av belägringen följer en israelisk politisk logik, inte en ”säkerhetslogik”. En rationell tidslinje över händelserna på senare tid kan lätt verifiera detta (bildandet av Hamasregeringen i mars 2006, bortträngningen av den proisraeliska palestinska säkerhetsapparaten i juni 2007 och så vidare, följs av dramatiska israeliska drag för att strama åt belägringen av Gaza, Hamas’ högborg).

Men lite av detta tycktes vara relevant för hur Gazaskeendena verkligen rapporterades. Liksom i fallet Irak, där de två källor man huvudsakligen förlitar sig på är ockupationsmakten och dess marionettregim, måste varje story av betydelse om Israel och Palestina bekräftas av officiella israeliska källor samt i mindre men växande utsträckning av deras allierade bland palestinier. Resten är ”extremister”, radikala och fast beslutna att förgöra ”den judiska staten”. Lägg märket till hur Israels judiskhet ofta betonas när ordet ”tillintetgörelse” och liknande ord tillämpas.

Det här är vad Bridget Johnson skrev i Seattle PI (den 29 januari) för att tukta FN:s råd för mänskliga rättigheter för deras fördömande av Israels belägring av Gaza: ”Hamas fortsatta raketattacker mot Israel nämndes över huvud taget inte – vilka föregick det strypandet av leveranser som har orsakat en sådan kalabalik – eller Hamas vägran att avstå från våld och försök att tillintetgöra den judiska staten.”

Påståendena var löjliga – framför allt det om en liten grupps ”försök att tillintetgöra” ett land beväpnat med kärnvapen. Orden ”tillintetgöra” och ”judisk stat” fälls helt enkelt som en oskyldig ”kommentar”, läst av tusentals amerikaner. Likaså är det mycket som utelämnas. Hamas har gång på gång begärt en ömsesidig vapenvila, vilket Israel också gång på gång förkastade eller helt enkelt ignorerade (med ursäkten att man ”inte förhandlar med terrorister”). Belägringen följde Hamas demokratiska valseger, inte raketattackerna vars intensitet följer antalet palestinier som mördats i Gaza. Bekvämt nog missar man också att palestinska raketattacker under flera års tid bara har dödat dryga tiotalet israeler. Alla civila offer är tragiska, men dessa fakta sätts sällan i sitt sammanhang av media. Antalet palestinier som dödats i Gaza under den israeliska arméns attacker sedan ”fredkonferensen” i Annapolis för två månader sedan uppskattas till 149. Flera fårahjordar dödades i Gaza efter att belägringen inleddes i början av 2006. Fler än 60 har dött sedan juni 2007 på grund av antingen brist på mediciner eller Israels vägran att låta dem besöka bättre utrustade sjukhus på Västbanken. Det här är bara toppen av isberget eftersom mänskligt lidande inte bara kan mätas i antalet döda utan även i de som fortsätter att leva i ständig nöd. För Johnson är detta oviktigt då det inte rör sig om vad som är rätt och fel utan om ett ordkrig. För att vinna måste man behärska språket – och hur det manipuleras – och ha tillgång till plattformar som når de högsta antalen läsare. Ett enkelt recept för seger är en avsiktlig blandning av ord som islamisk extremism, al-Qaida, Hamas, judisk stat, säkerhet, tillintetgörande, rätt att existera; om man fogar detta samman med bilder på arga palestinska ungdomar brännandes israeliska och amerikanska flaggor så finner man den amerikanska allmänheten och regeringen i evig solidaritet med Israel.

Medan de flesta amerikanska politiker är själviska, makthungriga och skulle göra vad som helst för att väljas så är den typiske amerikanen, till skillnad från hur det kan tyckas vara, inte född ”proisraelisk” och ”antipalestinsk”. De flesta amerikaner stöder den fabricerade men missledande bilden av Israel som tar sig in i deras teveapparater, ligger och väntar i brevlådan på morgonen och strålar dem i ansiktet från datorskärmen. Israel har det språkliga övertaget i västerländsk media, som, återigen, har bidragit till att skapa ett parallellt universum som inte har mycket gemensamt med verkligheten. Detta alternativa universum existerar bara på New York Times’ sidor, CNN:s bilder och i munnen på ”experter” på Fox News. Enligt denna framställning är palestinier, liksom kvinnliga irakiska självmordsbombare, ”demoniska”, ”galna”, ”extremister”, ”irrationella”, självhatande, och allt det där andra.

För att lära känna verkligheten som den är måste man undersöka språkbruket. En kritisk läsare är visserligen av väsentlighet, men uppgiften börjar i händerna på en journalist som inte får förstå sitt ämne i termer av ”fakta” och uppfattningar. Enkla fakta leder till enkla slutsatser: sunnitiska extremister, galna mullor, besvärliga palestinier, ett belägrat Israel. Varje story kan berättas på tre olika sätt: genom de två parternas synsätt och av journalisten själv. Journalisten får inte kompromissa med sitt oberoende, får inte köpa andras jargonger och mantran och själv bli som en officiell talesman. För att förmedla en story så nära verkligheten som möjligt måste en medieperson själv förstå sammanhanget, analysera motiven och följa en logisk linje: orsak och verkan, och sedan förmedla sina nya insikter – fri från självcensur, tvång eller skrämsel. Annars kommer den sanna berättelsen alltid att ställas åt sidan till förmån för redigerade officiella uttalanden och färdiga pressmeddelanden från regeringar och militär, falskeligen presenterade som ”riktiga”, ”oberoende” och ”opartiska”. Att tanklöst upprepa dessa officiella anföranden må vara enklare och lönsammare, men det kommer inte att ge något bidrag av värde till journalistiken eller till ökad sanning och rättvisa.


Källa: The Palestine Chronicle

Originalartikel publicerad den 9 februari 2008.

Om skribenten

Kristoffer Larsson är medlem av Tlaxcala, översättarnas nätverk för språklig mångfald. Denna översättning fritt återges, förutsatt att dess författare, översättare, korrekturläsare och källa anges.

URL till denna artikel på Tlaxcala: http://www.tlaxcala.es/pp.asp?reference=4731&lg=sv


RYKANDE HJÄRNOR: 01/03/2008

 
 SKRIV UT DENNA SIDA SKRIV UT DENNA SIDA 

 SKICKA DENNA SIDA SKICKA DENNA SIDA

 
DENNA SIDADENNA SIDA 

 tlaxcala@tlaxcala.es

  0:20