HOME TLAXCALA
översättarnas nätverk för språklig mångfald
TLAXCALAS MANIFEST  VILKA VI ÄR  TLAXCALAS VÄNNER   SÖKA 

SÖDER OM GRÄNSEN  (Latinamerika och Karibiska havet)
IMPERIUM (Globala teman)
KANAANS LAND  (Palestina/Israel)
UMMA (Arabvärlden, Islam)
I VALENS MAGE  (Aktivism i imperialismens metropoler)
KRIG OCH FRED  (USA, EU, NATO)
MODERKONTINENTEN (Afrika, Indiska Oceanen)

TYFONZONEN (Asien, Stilla sänkan)
MED ETT K SOM I KALVELLIDO (En proletär karikatyrtecknares dagbok)
RYKANDE HJÄRNOR (Kultur, kommunikation)
OKLASSIFCERBART 
TLAXCALANSKA KRÖNIKOR 
TLAXCALAS REFERENSZON  (Ordböcker, lexikon, kartor)
FÖRFATTARBIBLIOTEKET 
GALLERI 
TLAXCALAS ARKIV 

24/04/2014
EspaÑol Français English Deutsch Português Italiano Català
عربي Svenska فارسی Ελληνικά русски TAMAZIGHT OTHER LANGUAGES
 

Horan Tatiana, Sveriges drottning och jag


FÖRFATTARE:  Renan ANTUNES DE OLIVEIRA

Översatt av  Kristoffer Larsson och granskad av Fausto Giudice


Porto Alegre – I slutet av förra året anlitade en rådgivare till Sveriges Drottning Silvia i São Paulo mig att skriva ett särskilt reportage från Brasiliens förorter. Hennes Majestät ville att jag skulle bekräfta påståendena om förekomsten av organiserade gäng som utnyttjade unga flickor på de brasilianska landsvägarna.

Mitt arbete skulle publiceras i World Childhood Foundations tidsskrift, vars arbete syftar till att skydda barn och ungdomar från våld och från en förlorad framtid på grund av fattigdom.

Ändamålet var ädelt. Likaså källan som finansierade resan. Drottningens goda avsikter var genuina och jag gav mig i väg i min brors Fiat på landsvägarna i provinsen Mina Gerais som justitiedepartementet har pekat ut som skandalens epicentrum. Jag stannade vid varje liten väg och vid varje bensinstation i jakten på spår av gängen som det rapporterats om. Liksom för alla reportrar ute på uppdrag gick det hela ut på att finna det som chefen önskade…

Jag hittade ingenting. Jag trodde att jag hade förlorat min reporterinstinkt, kanske för att jag närmade mig 57 medan jag befann mig på landsvägen.

Och då hittade jag en flicka i min dotters ålder. Nästan 17 år gammal. Således i rätt ålder för att intressera WCF som anlitat mig. Tatiana var prostituerad av egen drift. Hon tillhörde inget gäng utan hade sin familjs fulla stöd. På ett kick tog jag en bild på henne och skrev ned hennes berättelse.

Reportaget publicerades aldrig. Någon från tidsskriften eller Kungliga slottet i Stockholm gillade inte det jag hade skrivit. De sa att de ansåg att reportaget var väldigt illasinnat, eller bara illasinnat, att det inte innehöll det eftersökta kännetecknet: det fanns inget gäng med i bilden. WCF betalade mina utgifter och gav mig en snabb spark i baken.

Tatiana skulle ha fyllt 18 år i juni eller juli. När jag så i förra veckan gick igenom min dator hittade jag hennes berättelse i en fil som jag skickade till ViaPolítica. Reportaget har äntligen väckts till liv på Internet medan Tatiana dör en liten bit för var dag som går där vid sidan av landsvägen.


Varje dag då kvällen närmar sig lämnar Tatiana sitt hem för att ragga kunder på Landsväg BR-116 i Brasilien. Medan hon promenerar nedför backen från slummen iklädd kortbyxor och avklippt blus, glor grannarna på henne från sina fönster. I tysthet fördömer dem henne: hon är bara 17 år och samhällets skam.

Flickan bryr sig inte om de stirrande blickarna. Med huvudet mot marken når hon så gatans slut, går över landsvägen och intar sin plats vid vägkanten: en omärkt plats nära Carlãos bilverkstad vid den nordgående avfarten mot gruvstaden Teófilo Otono.

Från sitt revir utstrålar Tatiana ett självsäkert leende. Hon vet att förare på jakt efter sex mot betalning kommer att hitta henne. Hon är beredd att åka i väg tillsammans med vem som helst som stannar. Hon är inte rädd för att åka tillsammans med en pervers individ eller för att få AIDS.

Tatiana, Foto Renan Antunes de OliveiraHon tar sina klienter till en öde trakt omkring tre kilometer bort där diskretion garanteras tack vare tätt buskage. Det är hennes vägkantens kärleksnäste, perfekt för snabbt och brutalt sex med främlingar för tjugo realer [ca 70 kr], ibland tio.

När tjänsten väl har utförts stannar Tatiana nästan alltid kvar där i busksnåret eftersom klienterna inte vill ses i hennes sällskap. Sedan återvänder hon till landsvägen för att försöka få lift till sitt ”kontor”.

Det är dagens näst sämsta timme. Hon tvingas flytta på sig för att undvika den livliga trafikens faror och dånen från motorerna. Hon har blivit immun mot hettan, kylan, störtregnet, resenärernas hån; hon är lika osynlig som tiggarna, försäljarna av sockerrörsjuice och fyllona.

Ingen vet exakt hur många tonårsflickor det är som utsätts för samma form av utnyttjande på Brasiliens landsvägar som det Tatiana får genomlida. Enbart på BR-116 beräknas antalet uppgå till över 500 per dag. Alla som reser längst med dessa vägar har sett dem vinkandes med sina armar, ben, bröst och rumpor mot förarna och med en sista desperat gest för backspegeln.

Förare slänger ofta en blick av medlidande mot folk som Tatiana med kommentarer som alltifrån ”stackars flicka” till ”slyna”.

Tatiana är ingetdera.

I myndigheternas och samhällets ögon är hon vad de har enats om att kalla en ”tonåring i fara”.

Och en stor fara är det sannerligen.

Jag såg henne i backspegeln medan jag körde på vägen en väldigt varm kväll i slutet av november. Jag återvände till utfarten och stannade vid andra sidan vägen, varifrån jag bättre kunde beskåda hennes rutin och skriva denna rapport. Utan att bli sedd följde jag Tatiana medan hon åkte i väg med tre tillfälliga älskare.

Den första var en man i 30-årsåldern i en mörk Golf och hon tog med honom bakom buskaget. Sedan återvände hon till landsvägen för att försöka få ännu en skjuts till sitt ”kontor”. Nummer två var en gammal man i en tillbucklad Monza; händelseförloppet därefter var detsamma som i tidigare fall. Den tredje kunden var en enorm svart man i en skåpbil; återigen samma händelseförlopp följde.

Jag frågade runt bland grannarna. Vakten vid Carlãos verkstad visste hennes namn och adress.

”Hon är Tatiana, Toinhos syskonbarn. Hon bor i ett vitt hus längst upp i slummen, precis efter det gula huset och till höger om telefonkiosken.”

Nästa morgon gick jag dit. Solens hetta var obarmhärtig redan från gryningen. En öken… det vita huset. Ingången var vid köket och det stod en soffa där, säkert hittad på soptippen. Se där… en människa i soffan!

Ja, hon var Tatianas mormor. Kvinnan bar ett förkläde, ingenting mer. Hon balanserade sin kropp genom att ha blicken fixerad vid det trasiga kylskåpet med dess öppna dörr. Helt borta. Hon sträckte ut handen, inte som man hälsar utan som när man tigger. Hon upprepade oavbrutet: ”Jag har ingen pension, jag har ingen pension…”

Köket ledde till ett vardagsrum med smutsiga väggar, men tjockt nog för att skapa en fräsch och tyst atmosfär, bukoliskt upplyst av solen som letade sig igenom sprickorna i taket.

En opolerad hylla hyste alla Tatianas och mormoderns jordliga ägodelar: burkmat, tomma skrin, några par bermudashorts och en T-shirt med Musse Pigg-motiv. På bordet stod en 14-tums teveapparat utan antenn, tyst och snötäckt, där den brasilianska teveprofilen Ana Maria Braga kunde ha förklarat ett recept. Och på cementgolvet, på en bit skum och insvept i ett blått lakan, låg Tatiana och sov. Fortfarande iklädd sina smutsiga shorts och sin blus från kvällen innan.

När hon vaknade var hon inte förvånad över att finna en främling mitt i vardagsrummet. Hon yttrade en hälsning, satte sig upp och gnuggade ögonen. Farmodern kom in. Denna gumma var klar i skallen, barfota och klädd i trasor. Mer rynkig än den gamla damen i filmen Titanic. Knipslug. Hon vill veta om hennes barnbarn skulle tjäna några pengar på detta reportage.

Tatiana lade handen i bakfickan på sina shorts, tog fram en tjuga, gav den till den knipsluga farmodern och sa vänligt: ”Jag vill ha bröd och läsk.” Den gamla damen tog sedeln och sprang i väg.

En snabb bild av hela kroppen: Tatiana är en lång, ljushyad mulatt. Om hon varit väl omhändertagen skulle hon ha haft en modells kropp. Denna smutsiga, skelettlika flicka kan högst väga 45 kg, med en längd på något över en och sjuttio. Hennes ansikte är ovalt, näsan smalt. Hon är i behov av att gå till tandläkaren, och det med detsamma. Hennes händer är späda, fingrarna långa, naglarna korta och ovårdade. Hon har små hårstrån på sina ben och många små ärr, som en pojke som spelar fotboll. Fötterna är smutsiga.

Gumman återvänder med den rätta sortens bröd men med fel läsedryck: hon hade köpt light. Därigenom kunde hon tjäna lite växel. Det är uppenbart att hon vet att flickan prostituerar sig. Stunden är kommen för att fråga var hennes föräldrar är. Fadern försvann när hon var sju. Det verkar som om han dog. Modern är i skogarna för att samla ved – en del säger att hon är lik mormodern som är klädd i förkläde.

Morbror Toinho tittar in genom vardagsrummets fönster och vill delta i samtalet. Hän är rastlös, nyfiken, han frågar om flickan kan tjäna pengar på detta reportage. Grannar börja anlända, alla med samma nyfikenhet: de undrar om hon kommer att tjäna någonting.

Tatiana står i centrum för uppmärksamheten, men hon verkar vilsen. Hon biter i brödet med ena sidan för att undvika smärta från tanden med hål i. Med munnen full börjar hon berätta sin historia. Hon gör det med dallrande röst, känslolöst, utan besvär eller ironi.

Hon säger att hon började arbeta som prostituerad när hon var 14. Doña Teresa som bor längre ned, gjorde henne invigd. ”Hon sa, ’Om du vill tjäna lite pengar, följd då med mig’, och jag följde med.” Teresa tog henne till landsvägen och visade henne allt om oralsex – live, tillsammans med en klient. ”Han var en tysk lastbilschaufför”. Den förste glömmer man aldrig.

Det är anmärkningsvärt att hon i sin livshistoria hoppar över barndomen och familjen. Hon gick direkt till kapitlet om prostituerandet. ”Livet innan dess minns jag väldigt lite av”, säger hon, som om hennes liv tog sin början den där dagen med Teresa och tysken.

Tatiana berättar en grym historia. Hon berättar om en rad klienter och svåra situationer. Nej, hon har aldrig älskat någon. Hon hade en pojkvän betydligt äldre än henne själv som hon blev av med oskulden med när hon var 13, ett minne som lockades fram med stor möda.

Nej, hon har aldrig varit gravid. Hon vet ingenting om könssjukdomar. Hon vet att en del män använder kondom, men för hennes del gör det detsamma. Hon har erbjudits droger, men hon svär på att hon inte är intresserad av att pröva.

För att byta ämne: hon känner inte till den brasilianska lagen som syftar till att skydda tonåringar och barn. Hon känner inte till att regeringen, samhället och hennes familj har förpliktelser gentemot en person såsom henne. Hon rycker på axlarna – för henne gör det ingen större skillnad, hon är van vid att lösa allt på egen hand.

Under ett ögonblick av tystnad tittar flickan runt i huset. Tatiana har inga foton från sin barndom, vilket kan förklara varför hon inte minns någonting av den. Hon har ingen mobiltelefon. Hon har aldrig surfat på Internet och har ingen aning om vad MySpace är för något. Hon har aldrig läst en tidning eller tidsskrift, än mindre en bok.

Tatiana tycks inte vara anspråksfull alls. Hon använder inte schampo eller någon slags kräm. Inga smycken, inte ens falska. Inga ombyten, bortsett från bermudashortsen och T-shirten med Musse Pigg på, som hon alltid bär tillsammans med slitna vita sandaler. Allt hon äger i detta jordeliv är pengarna från i går kväll, 37 realer [ca 130 kr], och det som finns kvar i läskedrycksflaskan.

Hennes enda nöje är att titta på såpoperan Malhação, när teven har en god dag, och hon vet att när programmet når sitt slut är det tid att ta sig nedför backen eftersom de 37 realerna håller på att ta slut.

Det var på jobbet som hon fick sina två enda vänner, Mirela och Pati. Det verkar som om de var beredda att ändra på sina liv: de gick till Lar das Meninas, en organisation i staden. Men de gillade det inte och kom tillbaka till BR-116. ”Jag tror inte att det finns någonting bättre än detta”, sa hon och byggde det på vännernas erfarenhet.

Morbror Toinho, som lyssnat på samtalet, verkar ha en annan förpliktelse. Trots att ingen frågat så sa han att han var tvungen att gå. Han bad Tatiana att komma till ett hörn, viskade något i hennes öra, och hon la handen i sin bakficka och gav lymmeln en femma.

Jag frågade Tatiana om hon inte skulle vilja ändra på sitt liv, om hon skulle vilja studera, hitta ett jobb, ta sig härifrån, se världen. Visst, det ville hon. Med ett okynnigt leende bad hon mig att jag skulle ta henne med mig.

Det var dags att åka. Morbrodern, farmodern som är klar i skallen, grannarna vid uteplatsen som närvarade vid avskedet, och nu den galna mormodern – alla bad de mig att göra någonting för henne. På det hela taget ville de att jag skulle ta Tatiana med mig.

Jag hoppar in i bilen. Hon går fram till rutan. Hon ber än en gång att vi ska åka därifrån tillsammans. ”Var som helst”. Men det okynniga leendet har försvunnit. Och flickan som inte visat några känslor fram till nu faller ihop under solen. Nu är hon översvämmad i tårar, i en tyst bön om hjälp.

Jag mår dåligt över att inte kunna göra något.

Vänligt, men bestämt, ber jag henne att gå bort från bilen.

Och jag påbörjar resan, nedför backen, utan att titta bakåt, och kör in på den förbannade landsvägen.

Adjö Tatiana, förlorad för alltid.


Teófilo Otoni, ädelstenarnas huvudstad i Brasilien


Källa: A puta Tatiana, a rainha da Suécia e eu

Originalartikel publicerad den 8 september 2008.

Om skribenten

Kristoffer Larsson och Fausto Giudice är medlem av Tlaxcala, översättarnas nätverk för språklig mångfald. Denna översättning fritt återges, förutsatt att dess författare, översättare, korrekturläsare och källa anges.

URL till denna artikel på Tlaxcala:
http://www.tlaxcala.es/pp.asp?reference=7018&lg=sv

  


SÖDER OM GRÄNSEN : 08/02/2009

 
 SKRIV UT DENNA SIDA SKRIV UT DENNA SIDA 

 SKICKA DENNA SIDA SKICKA DENNA SIDA

 
DENNA SIDADENNA SIDA 

 tlaxcala@tlaxcala.es

  4:58