HOME TLAXCALA
översättarnas nätverk för språklig mångfald
TLAXCALAS MANIFEST  VILKA VI ÄR  TLAXCALAS VÄNNER   SÖKA 

SÖDER OM GRÄNSEN  (Latinamerika och Karibiska havet)
IMPERIUM (Globala teman)
KANAANS LAND  (Palestina/Israel)
UMMA (Arabvärlden, Islam)
I VALENS MAGE  (Aktivism i imperialismens metropoler)
KRIG OCH FRED  (USA, EU, NATO)
MODERKONTINENTEN (Afrika, Indiska Oceanen)

TYFONZONEN (Asien, Stilla sänkan)
MED ETT K SOM I KALVELLIDO (En proletär karikatyrtecknares dagbok)
RYKANDE HJÄRNOR (Kultur, kommunikation)
OKLASSIFCERBART 
TLAXCALANSKA KRÖNIKOR 
TLAXCALAS REFERENSZON  (Ordböcker, lexikon, kartor)
FÖRFATTARBIBLIOTEKET 
GALLERI 
TLAXCALAS ARKIV 

22/11/2017
Español Français English Deutsch Português Italiano Català
عربي Svenska فارسی Ελληνικά русски TAMAZIGHT OTHER LANGUAGES
 

Min vandring med kamraterna
I Indiens djungel med naxaliterna


FÖRFATTARE:  Arundhati ROY अरुणधती राय

Översatt av  Björn Brum. Granskad av Einar Schlereth



Träffpunkt Dantewada: Roy tillsammans med maoisterna

Den koncisa maskinskrivna lappen som skjutits in under min dörr i ett förseglat kuvert bekräftade mitt möte med Indiens ”största inre säkerhetshot”. Jag hade väntat i månader på att höra från dem. Jag skulle vara vid  Ma Danteshwari-templet i Dantewada, Chhattisgarh, vid någon av fyra angivna tidpunkter under två givna dagar. Det skulle kompensera för dåligt väder, punkteringar, blockader, transportstrejker och ren otur. Lappen sade: ”Skribenten skall ha kamera, tika [målad röd punkt mellan ögonen] och kokosnöt. Den mötande skall ha mössa, den hinduiska tidskriften Outlook  samt bananer. Lösenord: Namashkar Guruji.”

Namashkar Guruji. Jag undrade om Mötaren och Välkomnaren skulle förvänta sig en man. Och om jag skulle skaffa mig mustasch.

Det finns många sätt att beskriva Dantewada. Det är en självmotsägelse. Det är en gränsstad mitt i Indiens hjärta. Det är epicentrum för ett krig. Det är en stad som är vänd upp och ned, in och ut.


Röd skugga: Hundraårsjubileum av adivasiupproret i Bastar; med Sten-gevär i handen

I Dantewada är poliserna civilklädda och rebellerna bär uniform. Fängelsedirektören sitter i fängelse. Fångarna är fria (trehundra av dem flydde från det gamla stadsfängelset för två år sedan). Kvinnor som har blivit våldtagna sitter i polisförvar. Våldtäktsmännen håller tal i basaren.

På andra sidan Indravatifloden, i området som kontrolleras av maoisterna, finns platsen polisen kallar 'Pakistan'. Där är byarna tomma, men skogarna är fulla av folk. Barn som borde vara i skolan springer fritt omkring. I de ljuvliga skogsbyarna har skolbyggnaderna av betong antingen sprängts och ligger i en hög, eller så är de fulla av poliser. Det dödliga kriget som utvecklar sig i djungeln är ett krig som Indiens regering både är stolt och blygs över. Operation Grön Jakt har såväl proklamerats som förnekats. P.  Chidambaram, Indiens inrikesminister (och krigets VD) säger att det inte existerar, att det är en skapelse av media. Men ändå har avsevärda finansiella medel anslagits till det och tiotusentals soldater har mobiliserats för det. Fast krigsteatern finns i centrala Indiens djungler kommer det att få allvarliga efterverkningar för oss alla.

Om spöken är de kvardröjande andarna av någon, eller något, som har upphört att existera så är kanske den nya fyrfiliga landsvägen som slår sig rakt genom skogen motsatsen till ett spöke. Kanske är det förebudet om vad som skall komma.

Motståndarna i skogen är olika och ojämlika på nästan alla sätt. På ena sidan finns en kraftig paramilitär styrka utrustad med en uppåtgående supermakts pengar, eldkraft, media och övermod. På andra sidan vanliga bybor beväpnade med traditionella vapen, stödda av en utmärkt organiserad, starkt motiverad stridande maoistisk gerillastyrka med en ovanlig och våldsam historia av väpnat uppror. Maoisterna och paramilitärerna är gamla motståndare och har bekämpat äldre inkarnationer av varandra flera gånger tidigare: Telangana under femtiotalet, Västbengalen, Bihar, Srikakulam i Andhra Pradesh i slutet av sextiotalet och sjuttiotalet, och sedan återigen i Andhra Pradesh, Bihar och Maharashtra från åttiotalet ända fram till nutid. De är bekanta med varandras taktik och har studerat varandras stridsmanualer noggrannt. Varje gång verkade det som om maoisterna (eller deras tidigare inkarnationer) inte bara hade blivit besegrade, men bokstavligen fysiskt utplånade. Varje gång har de återkommit, mer organiserade, mer beslutsamma och med mer inflytande än någonsin. Idag har upproret åter spridit sig genom de mineralrika skogarna i  Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen – hemland för miljoner av Indiens stamfolk, drömland för bolagsvärlden.

Det är lättare för det liberala samvetet att tro att kriget i skogarna är ett krig mellan Indiens regering och maoisterna, som kallar val för bedrägeri, parlament för svinstia, och har öppet tillkännagivit sin avsikt att störta den indiska staten. Det är bekvämt att glömma att stamfolk i centrala Indien har en historia av motstånd som föregår Mao med århundraden. (Det är en banal sanning naturligtvis. Om de inte hade gjort det hade de inte funnits kvar.) Ho, Oraon, Kolfolket, Santhaler, Mundas och Gonderna har alla gjort uppror flera gånger, mot engelsmännen, mot zamindarerna [godsägarna] och penningutlånarna. Upproren krossades grymt, många tusen dödades, men folket blev aldrig besegrat. Även efter självständigheten [1947] fanns stamfolk i centrum av det första upproret som kan beskrivas som maoistiskt, i byn Naxalbari i Västbengalen (varifrån ordet ”naxalit” – nu använt omväxlande med ”maoist” – kommer). Sedan dess har naxalitisk politik oskiljaktigt vävts ihop med stamuppror, vilket säger lika mycket om stamfolken som om naxaliterna.


Vägrar lämna: Folk från byn Kudur protesterar mot Bodhghat-dammen: ‘Det tillhör inte kapitalisterna, Bastar is vårt.'

Detta arv av uppror har skapat ett rasande folk som medvetet har isolerats och marginaliserats av den indiska regeringen. Den indiska författningen, den indiska demokratins moraliska grundval, antogs av parlamentet 1950. Det var en sorglig dag för stamfolk. Författningen godkände koloniala riktlinjer och gjorde staten förvaltare av stammarnas hemländer. Över en natt förvandlades hela stambefolkningen till nybyggare på sina egna marker. Den förnekade dem deras traditionella rättigheter till skogsprodukter, den kriminaliserade ett helt sätt att leva. I utbyte mot rätten att rösta ryckte den bort deras rätt till liv och värdighet.

Efter att ha berövat dem och knuffat in dem i en nedåtgående spiral av armod började regeringen, i ett grymt taskspeleri, att använda deras eget armod emot dem. Varje gång den behövde förflytta en stor befolkning – för dammar, bevattningsprojekt, gruvor – talade den om att 'föra in stammarna i huvudströmmen' eller att ge dem 'frukterna av den moderna utvecklingen'. Av de tiotals miljonerna internförflyttade människor (mer än 30 miljoner bara på grund av stora dammar) är det stora flertalet stamfolk. När regeringen börjar tala om välfärd för stammarna är det tid att oroa sig.

Det allra senaste uttrycket för omsorg har kommit från inrikesminister P. Chidambaram som säger att han inte vill att stamfolk skall leva i ”museikulturer”. Stamfolks välfärd verkade inte ha haft en sådan prioritet under hans karriär som affärsjurist och företrädare för intressena hos flera stora gruvbolag. Så det kan vara en idé att undersöka grunden för hans nya oro.


Bhumkaldagen: Ansikte mot ansikte "Indiens största säkerhetshot".

Under ungefär de senaste fem åren har regeringarna i  Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen undertecknad hundratals viljeförklaringar [MoU, Memorandum of Understanding], värda många miljarder dollar, med bolag, alla hemliga och gällande stålverk, fabriker för järnsvamp, aluminiumraffinaderier, dammar och gruvor. För att viljeförklaringarna skall kunna översättas till reda pengar måste stamfolk förflyttas.

Därav detta krig.

När ett land som kallar sig själv demokrati öppet förklarar krig inom sina gränser, hur kommer det kriget att se ut? Har motståndet någon chans? Bör det ha det? Vilka är maoisterna? Är de bara våldsamma nihilister som prackar en urmodig ideologi på stamfolk och eggar dem till ett utsiktslöst uppror? Vilka lärdomar har de dragit från sina tidigare erfarenheter? Är väpnad kamp i sig odemokratisk? Är ”Sandwich-teorin” - om 'vanliga' stammedlemmar som fångas i korselden mellan staten och maoisterna – riktig? Är 'maoister' och 'stamfolk' två helt åtskiljda kategorier som det har påståtts? Sammanfaller deras intressen? Har de lärt sig något av varandra? Har de förändrat varandra?

Dagen innan jag for ringde min mor. Hon lät sömnig. ”Jag har funderat”, sade hon med en mors egendomliga känsla, ”vad det här landet behöver är en revolution”.

En artikel på internet säger att israeliska Mossad tränar 30 högt uppsatta indiska poliser i lönnmordstekniker, för att göra den maoistiska organisationen ”huvudlös”. Det talas i pressen om den nya hårdvaran som köpts från Israel: lasersikten, värmespaningsutrustning och obemannade drönare som är så populära hos USA:s armé. Perfekta vapen att använda mot de fattiga.

Resan från Raipur till Dantewada tar omkring tio timmar genom områden kända för att vara ”maoistinfekterade”. Detta är inte vårdslösa ord. ”Infektera/infektion” innefattar ohälsa/sjukdomar. Ohälsa måste botas. Sjukdomar måste utplånas. Maoister måste utplånas. På detta krypande, ofarliga sätt har folkmordets språk kommit in i vår vokabulär.

För att skydda landsvägen har säkerhetsstyrkor 'säkrat' en smal remsa skog på var sida. Längre in råder 'Dada logs' välde. Bröderna. Kamraterna.

En stor skylt i utkanten av Raipur gör reklam för Vedantas (bolaget som vår inrikesminister en gång arbetade med) cancersjukhus. I Orissa, där det bryter bauxit, finanseriar Vedanta ett universitet. På dessa krypande, oskyldiga sätt tar sig gruvbolagen in i vår fantasi: De Snälla Jättarna Som Verkligen Bryr Sig. Det kallas CSR, Corporate Social Responsibility. Det tillåter gruvbolag att vara som den legendariske skådespelaren och tidigare chefsministern NTR som tyckte om att spela alla roller i telugu-mytologiska föreställningar – de goda och de onda, alla samtidigt, i samma film. Denna CSR döljer den upprörande ekonomi som stödjer gruvsektorn i Indien. Till exempel, enligt den nya Lokayuktarapporten för Karnataka får regeringen en royalty på 27 rupies för varje ton järn som bryts av ett privatbolag medan gruvbolaget gör 5000 rupies. Inom bauxit- och aluminiumsektorn är siffrorna ännu värre. Vi talar om rån i dagsljus i storleksordningen miljarder dollar. Tillräckligt för att köpa val, regeringar, domare, tidningar, TV-kanaler, ideella organisationer och hjälpkontor. Vad betyder ett tillfälligt cancersjukhus här eller där?

Jag minns inte att jag har sett Vedantas namn på den långa listan av viljeförklaringar undertecknade av Chhattisgarhs regering. Men jag är egen nog att misstänka att om det finns ett cancersjukhus måste det finnas ett avhyvlat bauxitberg någonstans.

Vi passerar Kanker, berömt för sin skola för kontraterrorism och djungelkrigföring, styrd av brigadör  B.K. Ponwar, Päronskaft i detta krig, med ansvar för att förvandla korrupta slappa poliser (halm) till djungelkommandos (guld). ”Bekämpa en gerilla som en gerilla”, krigsskolans motto, är målat på klipporna. Mannarna lär sig att springa, åla, hoppa av och på helikoptrar i luften, rida på hästar (av någon anledning), äta ormar och leva av djungeln. Brigadören är mycket stolt över att träna gathundar till att bekämpa 'terrorister'. Åtta hundra poliser examineras från krigsskolan var sjätte vecka. Tjugo liknande skolor planeras över hela Indien. Poliskåren förvandlas gradvis till en armé. (I Kashmir är det tvärtom. Armén förvandlas till en uppsvälld administrativ polisstyrka.) Upp och ned. In och ut. Hur det än är, fienden är folket.

Det är sent. Jagdalpur sover, utom de många annonstavlorna för Rahul Gandhi som ber folk att gå med i Ungdomskongressen. Han har varit i Bastar två gånger de senaste månaderna men har inte sagt mycket om kriget. Det är förmodligen för rörigt för Folkets Furste att blanda sig i vid denna tidpunkt. Hans mediarådgivare måste ha satt ner foten. Det faktum att Salwa Judum – det fruktade, regeringsstödda medborgargardet ansvarigt för våldtäkter, dödande, för att bränna ner byar och jaga hundratusentals människor från deras hem – leds av Mahendra Karma, en parlamentsledamot från Kongresspartiet, får inte mycket utrymme i den noggrannt orkestrerade publiciteten omkring Rahul Gandhi.

Jag kom till Ma Danteshwari-templet i god tid till mötet (första dagen, första tillfället). Jag hade kameran, min lilla kokosnöt, och en puderröd tika på pannan. Jag undrade om någon iakttog mig och fick ett skratt. Inom några minuter närmade sig en ung pojke. Han hade mössa och en skolryggsäck. Brutet nagellack på naglarna. ”Är du den som skall komma in?” frågade han mig. Ingen Namashkar Guruji. Jag visste inte vad jag skulle säga. Han tog ut en blöt lapp ur fickan och gav den till mig. Den sade: “Outlook nahin mila (kunde inte hitta Outlook).”

”Och bananerna?”

”Jag åt upp dem” sa han, ”jag blev hungrig.”

Han var verkligen en säkerhetshot.

På hans ryggsäck stod det Charlie Brown – inte din vanliga dumskalle. Han sa att hans namn var Mangtu. Jag lärde mig snart att Dandakaranya, skogen som jag var i färd att träda in i, var full av folk som hade många namn och flytande identiteter. Så underbart att inte sitta fast i sig själv, att bli någon annan för ett tag.

Vi gick till busshållplatsen, bara några minuter från templet. Det var redan fullt med folk. Saker hände fort. Där var två män på motorcyklar. Det sades ingenting – bara en bekräftande blick, en ändring av kroppsställning, motorerna vrålade. Jag hade ingen aning om vart vi skulle. Vi passerade polischefens hus som jag kände igen från mitt senaste besök. Han var en klartänkt man, polischefen: ”Ni förstår, frun, allvarligt talat så kan det här problemet inte lösas av oss poliser eller militären. Problemet med de här stamfolken är att de inte förstår girighet. Om de inte blir giriga finns inget hopp för oss. Jag har sagt åt min chef, ta bort trupperna och sätt en TV i vartenda hem. Allt kommer att ordna sig automatiskt.”

Vi var ute ur staden på nolltid. Ingen förföljare. Det var en lång tur, tre timmar enligt min klocka. Den slutade plötsligt mitt i ingenstans, på en tom väg med skog på båda sidor. Motorcyklarna försvann och jag plockade upp min ryggsäck och följde det lilla säkerhetshotet in i skogen. Det var en vacker dag. Skogsmarken var en matta av guld.

Efter en stund kom vi fram till den vita, sandiga stranden till en bred platt flod. Den fylldes uppenbarligen på av monsunregn, så nu var den mer eller mindre en sandplätt, mitt i en ankeldjup ström, lätt att vada över. På andra sidan fanns 'Pakistan'. ”Därborta, frun,” sade den upplyste polischefen till mig, ”skjuter mina grabbar för att döda.” Jag mindes det när vi började gå över. Jag såg oss i en polismans gevärssikte – små figurer i ett landskap, lätta att plocka ut. Men Mangtu verkade ganska oberörd och jag rättade mig efter honom.

Väntande på oss på andra stranden, i en limegrön skjorta med texten Horlicks!, fanns Chandu. Ett något äldre säkerhetshot. Kanske tjugo. Han hade ett underbart leende, en cykel, en fältflaska med kokat vatten och många paket med druvsockertabletter åt mig, från partiet. Vi drog efter andan och började gå igen. Cykeln visade sig vara ett villospår. Vägen visade sig vara nästan omöjlig att cykla på. Vi klättrade över branta kullar och klängde oss nedför steniga stigar längs några ganska riskabla avsatser. När han inte kunde leda den lyfte Chande cykeln och bar den på huvudet som om den inte vägde någonting. Jag började undra över hans utseende som förvirrad bypojke. Jag upptäckte (mycket senare) att han kunde hantera alla sorters vapen, ”utom en lätt kulspruta”, talade han glatt om för mig.

Tre vackra stupfulla män med blommor i sina turbaner gick med oss ungefär en halvtimme innan våra vägar skiljdes åt. Vid solnedgången börjar deras axelväskor gala. De hade tuppar i dem som de hade fört till marknaden men inte lyckats sälja.

Chandu verkar kunna se i mörkret. Jag måste använda min ficklampa. Syrsorna kommer igång och snart är det en orkester, en kupol av ljud över oss. Jag vill se upp mot natthimlen men vågar inte. Jag måste hålla ögonen på marken. Ett steg i taget. Koncentrera mig.

Jag hör hundar. Men jag kan inte säga hur långt borta de är. Terrängen blir plattare, jag kastar en blick mot himlen. Det gör mig extatisk. Jag hoppas vi kommer att stanna snart. ”Snart,” säger Chandu. Det visar sig ta mer än en timme. Jag ser konturerna av enorma träd. Vi kommer fram.

Byn verkar rymlig med husen långt ifrån varandra. Huset vi går in i är vackert. Det finns en eld, några människor sitter omkring den. Fler människor utanför, i mörkret. Jag vet inte hur många. Jag kan bara ana dem. Ett mumlande hörs runt omkring. Lal Salaam Kaamraid (röd hälsning, kamrat). Lal Salaam säger jag. Jag är mer än trött. Husets fru ropar in mig och ger mig kycklingcurry kokad i gröna bönor samt lite rött ris. Fantastiskt. Hennes spädbarn sover bredvid mig, hennes fotringar av silver glänser i eldskenet.

Efter middagen drar jag ned blixtlåset till sovsäcken. Det är ett egendomligt påträngande ljud. Någon sätter på radion. BBC:s sändningar på hindi. Den engelska kyrkan har dragit tillbaka sina fonder från Vedantas projekt i Niyamgiri och hänvisar till miljöförstöring och kränkningar av Dongria Kondh-stammens rättigheter. Jag kan höra koskällor, snörvlande, skrapande, ko-fisande. Allt är bra med världen. Mina ögon sluts.

Vi är uppe vid fem. I rörelse vid sex. Om ytterligare ett par timmar korsar vi en annan flod. Vi går genom några vackra byar. Varje by har en familj av tamarindträd som vakar över den, som en samling stora välvilliga gudar. Söta Bastar-tamarinder. Klockan elva står solen högt och det är mindre roligt att gå. Vi stannar i en by för lunch. Chandu verkar känna folket i huset. En vacker ung flicka flirtar med honom. Han verkar lite blyg, kanske för att jag är i närheten. Lunchen är rå papaya med masoor dal och rött ris. Och rött chillipulver. Vi skall vänta så att solen tappar en del av sin kraft innan vi börjar gå igen. Vi tar en tupplur en liten paviljon. Platsen har en sträng skönhet. Allt är rent och nödvändigt. Inget gytter. En svart höna paraderar fram och tillbaka  på den låga lermuren. Ett bambunät stödjer det halmtäckta takets sparrar och fungerar även som förvaringshylla. Där finns en gräskvast, två trummor, en vävd vasskorg, ett trasigt paraply och en hel trave med tillplattade, tomma wellpappskartonger. Något fångar min blick. Jag behöver mina glasögon. Det här är tryckt på kartongen: Ideal Power 90 High Energy Emulsion Explosive (Class-2) SD CAT ZZ.

Vi börjar gå igen omkring två. I byn skall vi möta en Didi (syster, kamrat) som vet vad nästa steg på färden skall bli. Chandu vet inte. Det är sparsamhet med information också. Ingen antas veta allting. Men när vi kommer till byn är Didi inte där. Det finns inga nyheter om henne. För första gången ser jag ett litet moln av oro lägga sig över Chandu. Ett stort lägger sig över mig. Jag vet inte hur kommunikationssystemen är, men om de har gått fel?


Sträng skönhet: Krukor, gevär, jhillies... Allt i dessa byar är rent och nödvändigt

Vi har slagit oss ner utanför en övergiven skolbyggnad lite utanför byn. Varför är alla av regeringens byskolor byggda som betongfästningar, med ståljalusier för fönstren och skjut- och vikbara ståldörrar? Varför inte som byhusen, med lera och takhalm? Eftersom de också fungerar som kaserner och bunkrar. ”I Abujhmads byar är skolorna så här” säger Chandu. Han ristar en byggnadsplan med en pinne i jorden. Tre åttkantingar ihopsatta med varandra som en honungskaka. ”Så att de kan skjuta i alla riktningar.” Han ritar pilar för att illustrera denna poäng, som en cricketteckning i form av en slagmans vagnhjul. Det finns inga lärare i någon av skolorna. De har alla flytt. Eller har ni jagat bort dem? Nej, vi jagar bara polisen. Men varför skulle lärare komma hit, till djungeln, när de kan få sina löner när de är kvar hemma? Bra poäng.

Han talar om för mig att detta är ett 'nytt område'. Partiet har kommit hit nyligen.

Omkring 20 ungdommar anländer, pojkar och flickor. I tonåren och tjugoårsåldern. Chandu förklarar att detta är milisen på bynivå, den lägsta i maoisternas militära hierarki. Jag har aldrig sett några som dessa förut. De är klädda i sarier och lungier, några i nötta olivgröna uniformer. Pojkarna har smycken, huvudbonader. Alla har en mynningsladdare, vad som kallas bharmaar. Några har också knivar, yxor, en båge och pil. En pojke bär en grov granatkastare skapad av ett tungt, meterlångt regementsenligt rör. Det är fyllt med krut och splitter, klart att avfyras. Det för mycket oväsen men kan bara användas en gång. Ändå skrämmer det polisen, säger de och fnissar. Krig verkar inte vara det viktigaste de har i åtanke. Kanske eftersom deras område är utanför Salwa Judums hemmamarker. De har just avslutat en dags arbete med att bygga staket runt några byhus för att hålla getterna borta från åkrarna. De är fyllda av glädje och nyfikenhet. Flickorna är självsäkra och lättsamma runt pojkarna. Jag har sinne för detta, och jag är imponerad. Chandu säger att deras arbete är att  patrullera och skydda en grupp av fyra eller fem byar och att hjälpa till på fälten, rensa brunnar eller reparera hus – göra vad som behövs.

Ännu ingen Didi. Vad göra? Inget. Vänta. Hjälpa till med lite vedhuggning och skalning.

Efter middagen ställer alla upp på linje utan mycket prat. Det är klart, vi rör oss. Allt rör sig med oss, riset, grönsakerna, skålar och pannor. Vi lämnar skolområdet och går på enkel rad in i skogen. Inom mindre än en halvtimme kommer vi till en glänta där vi skall sova. Det är absolut inga ljud. Inom några minuter har alla brett ut sina blå plastdukar, det överallt förekommande 'jhilli' (utan vilka det inte kommer att bli någon revolution). Chandu och Mangtu delar en och brer ut en för mig. De letar fram den bästa platsen åt mig, vid den bästa grå klippan. Chandu säger att han har skickat ett meddelande till Didi. Om hon får det kommer hon att vara här tidigt på morgon. Om hon får det.

Detta är det vackraste rum jag sovit i på länge. Min privata svit i ett tusenstjärnigt hotel. Jag är omgiven av dessa egendomliga, vackra barn med deras märkliga arsenal. De är alla med säkerhet maoister. Kommer de alla att dö? Gäller skolan i djungelkrigföring dem? Och attackhelikoptrarna, värmesökarna och lasersiktena?

Varför måste de dö? För vad? För att förvandla allt detta till en gruva? Jag minns mitt besök i dagbrotten för järnmalm i Keonjhar, Orissa. Där fanns det en gång skog. Och barn som dessa. Nu är landet som ett grovt rött sår. Rött damm fyller dina näsborrar och lungor. Vattnet är rött, luften är röd, folket är rött, deras lungor och hår är röda. Dygnet runt bullrar lastbilar genom deras byar, stötfångare mot stötfångare, tusen sinom tusen lastbilar som tar malm till hamnen i Paradip varifrån den kommer att färdas till Kina. Där kommer den att förvandlas till bilar och rök och städer som plötsligt växer upp över en natt. Till en 'tillväxttakt' som gör ekonomer andlösa. Till vapen för att föra krig.

Alla sover utom vaktposterna som har pass på en och en halv timme. Till slut kan jag titta på stjärnorna. När jag var barn och växte upp på stränderna vid Meenachalfloden brukade jag tänka att ljudet av syrsor – som alltid började i skymningen – var ljudet av stjärnor som varvade upp, gjorde sig redo att lysa. Jag är förvånad över hur mycket jag tycker om att vara här. Det finns inget annat ställe i världen där jag hellre skulle vara. Vem skulle jag vara i natt? Kamraid Rahel, under stjärnorna? Kanske Didi kommer i morgon.

De kommer tidigt på eftermiddagen. Jag ser dem på håll. Omkring 15 av dem, alla i olivgröna uniformer, springer mot oss. Redan på håll, av sättet de springer på, kan jag se att de är de viktiga grabbarna och tjejerna. Folkets befrielsegerillaarmén, The People’s Liberation Guerrilla Army (PLGA). För vilka värmesökarna och de laserstyrda gevären. För vilka skolorna i djungelkrigföring.

De har rejäla gevär, INSAS, SLR, två har AK-47:or. Ledaren för plutonen är kamrat Madhav som har varit med partiet sedan han var nio. Han är från Warangal, Andhra Pradesh. Han är upprörd och ytterst ursäktande. Det har varit ett stort missförstånd i kommunikationerna säger han om och om igen, vilket vanligen inte händer. Jag antogs anlända till huvudlägret redan den första kvällen. Någon har tappat staven i   djungelstaffettloppet. Avsittningen från motorcykeln skulle ha varit på ett helt annat ställe. ”Vi lät er vänta, vi lät er gå så mycket. Vi sprang hela vägen när meddelandet kom att ni var här.” Jag sade att det var okej, att jag hade kommit förberedd på att få vänta och gå och lyssna. Han vill ge sig av omedelbart eftersom folk i lägret väntar och är oroade.

Det är några timmars gångväg till lägret. Det håller på att mörkna när vi anländer. Det är flera lager av vaktposter och koncentriska cirklar för patrullering. Det måste vara ett hundratal kamrater uppställda i två rader. Alla har ett vapen. Och ett leende. De börjar sjunga. Lal lal salaam, lal lal salaam, aane vaale saathiyon ko lal lal salaam (röd hälsning till kamraten som har kommit). Det sjungs milt, som om det är en folksång om en flod eller en skogsblomma. Med sången, hälsningen, handslaget, och den knutna näven. Alla hälsar alla, mumlar Lalslaam, mlalslaa mlalslaam…

Bortsett från en stor blå jhilli utbredd på golvet, omkring 4,5 meter lång, finns inga tecken på ett 'läger'. Det här har ett jhillitak också. Det är mitt rum för natten. Antingen belönades jag för mina dagar av gående eller så blev jag bortskämd i förväg inför vad som väntade. Eller bådadera. Hur som helst var det sista gången under hela resan som jag skulle komma att ha tak över huvudet. Vid middagen mötte jag kamrat Narmada, ansvarig för Krantikari Adivasi Mahila Sangathan (KAMS), som har ett pris på sitt huvud; kamrat Saroja från PLGA som inte är längre än sin SLR; kamrat Maase (det betyder Svart Flicka på Gondi) som också har ett pris på sitt huvud; kamrat Rupi, tekniksnillet; kamrat Raju som är ansvarig för området jag har gått genom; och kamrat Venu (eller Murali eller Sonu eller Sushil, vad ni nu vill kalla honom), klart den högste av dem. Kanske från centralkommittén, kanske även politbyrån. Jag får inte veta. Jag frågar inte. Mellan oss pratar vi Gondi, Halbi, Telugu, Punjabi och Malayalam. Bara Maase talar engelska. (Så vi samtalar alla på hindi.) Kamrat Maase är lång och lugn och verkar ha simmat genom ett lager av smärta för att komma med i samtalet. Men av sättet hon omfamnar mig på kan jag säga att hon är en läsare. Och hon saknar böcker i djungeln. Hon kommer att berätta sin historia för mig först senare. När hon kan anförtro mig sin sorg.

Dåliga nyheter anländer, som det händer i denna djungel. En löpare, med biskvier. Handskrivna noter på pappersark, vikta och häftade till små fyrkanter. Det är en hel väska full av dem. Som chips. Nyheter från överallt. Polisen har dödat fem personer i byn Ongnaar, fyra från milisen och en vanlig bybo: Santhu Pottai (25), Phoolo Vadde (22), Kande Pottai (22), Ramoli Vadde (20), Dalsai Koram (22). De kunde ha varit barnen i min stjärnprydda sovsal från förra natten.

Sedan kommer goda nyheter. En liten grupp människor med en knubbig ung man. Han är också i arbetsdräkt men den verkar alldeles ny. Alla beundrar den och kommenterar hur bra den passar. Han verkar blyg och nöjd. Han är läkare som har kommit för att leva och arbeta med kamraterna i skogen. Förra gången en läkare besökte Dandakaranya var för många år sedan.


Konstarter: Medlemmar av Chetna Natya Manch, partiets kulturflygel, väntar i kulisserna

På radion är det nyheter om inrikesministerns möte med chefsministrarna i stater 'påverkade av vänsterextremism'. Chefsministrarna i Jharkhand och Bihar är betänksamma och har inte deltagit. Alla som sitter runt radion skrattar. Vid tiden för val, säger de, genom hela kampanjen och sedan kanske en månad eller två efter att regeringen har bildats säger alltid de polititsk korrekta politikerna saker som ”naxaliter är våra barn”. Ni kan ställa klockan efter tidplanen när de ändrar sinnelag och låter huggtänderna växa ut.

Jag presenteras för kamrat Kamla. Jag blir tillsagd att på inga villkor gå ens fem fot från min jhilli utan att väcka henne. Eftersom alla blir förvirrade i mörkret och kan gå vilse ordentligt. (Jag väcker henne inte, jag sover som en stock.) På morgonen ger Kamla mig ett gult polyetylenpaket med ett hörn avklippt. En gång innehöll det Abis Gold Refined Soya Oil.  Nu är det min potta. Inget för slösas på väg till Revolutionen.

(Jag tänker ännu på kamrat Kamla hela tiden, varenda dag. Hon är 17. Hon bär en hemmagjord pistol vid höften. Och vilket leende. Men om polisen kommer på henne kommer de att döda henne. De kanske våldtar henne först. Inga frågor kommer att ställas. Eftersom hon är ett internt säkerhetshot.)

Efter frukost väntar kamrat Venu (Sushil, Sonu, Murali) på mig, sittande med benen i kors på jhillin, med ett utseende för hela världen som en bräcklig byskollärare. Jag skall få en historielektion. Eller, mer exakt, en föreläsning om de senaste 30 årens historia i Dandakaranyaskogen, vilken har kulminerat i kriget som virvlar genom den idag. Visst är det en partsinlaga. Men vad är historia om inte det? Hur som helst, den hemliga historien måste göras offentlig om den skall kunna besvaras och ställas under debatt istället för att bara ljugas om, vilket är vad som händer nu.

Kamrat Venu har ett stilla lugnande sätt och en mild röst som under de kommande dagarna skall komma fram i ett sammanhang som vill göra mig helt nervös. Den här morgonen pratar han nästan oavbrutet i flera timmar. Han är som en liten lagerchef som har en jätteknippa nycklar med vilka öppnas ett virrvarr av lådor fulla av berättelser, sånger och insikter.

Kamrat Venu var i en av de sju väpnade plutonerna som gick över Godavari från Andhra Pradesh och kom in i Dandakaranyaskogen (DK på partispråk) i juni 1980, för 30 år sedan. Han är en av de ursprungliga grundarna. De tillhörde Folkkrigsgruppen (People’s War Group, PWG), en fraktion av Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna) eller CPI(ML), de ursprungliga naxaliterna. PWG tillkännagavs officiellt som ett separat, självständigt parti i april det året, under Kondapalli Seetharamiah. PWG hade beslutat sig för att bygga en stående armé för vilket man behövde en bas. DK skulle bli den basen, och de där första plutonerna skickades in för att rekognoscera området och börja processen med att bygga gerillazoner. Debatten om huruvida kommunistpartier bör ha en stående armé, och huruvida en 'folkarmé' är en motsägande term eller inte, är gammal. PWG:s beslut att bygga en armé kom från dess erfarenheter i Andhra Pradesh, där dess kampanj 'Jord till brukaren' ledde till en direkt sammanstötning med godsägarna och ledde till den sorts polisförtryck som partiet fann omöjligt att stå emot utan en egen tränad stridsstyrka.

(2004 hade PWG gått samman med de andra CPI(ML)-fraktionerna, Party Unity (PU) och Maoist Communist Centre (MCC) – vilka för det mesta verkar i Bihar och Jharkhand. För att bli vad det nu är, Communist Party of India-Maoist.)

Dandakaranya är del av vad britterna, på den vite mannens manér, kallade Gondwana, Gondernas land. Idag skär statsgränserna för Madhya Pradesh, Chhattisgarh, Orissa, Andhra Pradesh och Maharashtra genom skogen. Att bryta upp besvärliga folk i skiljda administrativa enheter är ett gammalt knep. Men dessa maoister och maoistiska gonder ägnar ingen större uppmärksamhet åt saker som statsgränser. De har andra kartor i huvudena, och som andra skogsvarelser har de sina egna stigar. För dem är vägar inte avsedda att gå på. De är bara avsedda att korsas, eller som alltmer blir fallet, för bakhåll. Fastän gonderna (delade mellan koya- och dorlastammarna) är på långa vägar det största flertalet, finns det små bosättningar av andra stamsamfund också. Icke-adivasis, handlare och bosättare, bor vid kanten av skogen, nära vägarna och marknaderna.

PWG var inte de första predikarna som kom till Dandakaranya. Baba Amte, den välkände gandhianen, hade öppnat sitt ashram och spetälskesjuhus i Warora 1975. Ramakrishnamissionen började öppna byskolor i de avlägsna skogarna i Abujhmad. I norra Bastar hade Baba Bihari Sas börjat en aggressiv kampanj för att ”få stamfolk tillbaka i hindufållan”, vilket innefattade en kampanj för att nedvärdera stamkultur, orsaka självförakt samt införa hinduismens stora gåva – kast. De första konvertiterna, byhövdingarna och stora jordägarna – folk som Mahendra Karma, grundare av Salwa Judum – fick status av dwij, tvåfallt födda, brahminer. (Detta var naturligtvis en bluff eftersom ingen kan bli brahmin. Om man kunde det skulle vi vara en nation av brahminer nu.) Men denna förfalskade hinduism anses god nog för stamfolk, just som fuskmärkena av allt annat – kex, tvål, tändstickor, olja – som säljs på bymarknaderna. Som en del av hindutvakampanjen ändrades bynamnen i landregistren, vilket har medfört att de flesta nu har två namn, folknamn och regeringsnamn. Byn Innar blev till exempel Chinnari. I vallängderna ändrades stamnamn till hinduiska namn. (Massa Karma blev Mahendra Karma.) De som inte steg fram för att gå med i den hinduiska fållan förklarades 'katwas' (med vilket de menade oberörbara) som senare blev maoisternas naturliga valmanskår.

PWG började först arbeta i södra Bastar och i Gadchiroli. Kamrat Venu beskriver dessa första månader med viss detaljrikedom: hur byborna var misstänksamma mot dem och inte ville släppa in dem i sina hem. Ingen ville erbjuda dem mat eller vatten. Polisen spred rykten om att de var tjuvar. Kvinnorna gömde sina smycken i askan i deras träugnar. Det var ett enormt hårt förtryck. I november 1980, i Gadchiroli, öppnade polisen eld vid ett bymöte och dödade en hel grupp. Det var Dandakaranyaskogens första dödliga ”sammandrabbning” i Gadchiroli. Det var ett skakande bakslag och kamraterna drog sig tillbaka över Godavari och återvände till Adilabad, men de återvände 1981. De började organisera stamfolk för att kräva en höjning av betalningen de fick för tendublad (som används för att göra beedis, en särskilt indisk cigarett). Vid den tiden betalade handlare tre paisa för en bunt på ungefär 50 blad. Det var ett tungt arbete att organisera människor som var helt obekanta med den här sortens politik, att leda dem i strejk. Till slut var strejken framgångsrik och priset fördubblades, till sex paisa per bunt. Men den verkliga framgången för partiet var att ha kunnat visa värdet av enhet och ett nytt sätt att bedriva politiska förhandlingar. Idag, efter flera strejker och agitation, är priset för en bunt tendublad 1 rupie. (Det verkar lite osannolikt med dessa prisnivåer, men omsättningen i tendunäringen uppgår till tusentals miljoner rupier.) Varje säsong begär regeringen in anbud och ger kontraktörer tillstånd att utvinna en fast volym tendublad – vanligen mellan 1 500 och 5 000 standardsäckar kända som manak boras. Varje manak bora innehåller omkring 1000 buntar. (Det finns naturligtvis inget sätt att säkerställa att kontraktörerna inte utvinner mer än vad de antas göra.) När tendubladen kommer fram till marknaden säljs de kilovis. Den hala aritmetiken och det lömska måttsystemet som förvandlar buntar till manak boras till kilo kontrolleras av kontraktörerna och ger mycket rum för manipulationer av det värsta slaget. Den mest försiktiga uppskattningen anger deras vinst per standarsäck till omkring 1 100 rupies. (Detta efter att ha betalat partiet en kommission på 120 rupier per säck.) Även med den beräkningen gör en liten entreprenör (1 500 säckar) omkring 160 000 rupies per säsong och en stor (5 000 säckar) uppåt 550 000. En mer realistisk uppskattning skulle vara flera gånger detta värde. Under tiden tjänar det allvarligaste inre säkerhetshotet bara tillräckligt för att hålla sig vid liv till nästa säsong.


Folksamling: Dansgrupper från olika Janatana Sarkars uppträder på Bhumkaldagen

Vi avbryts av en del skratt och åsynen av Nilesh, en av de unga PLGA-kamraterna, som går raskt mot köksområdet och slår sig själv. När han kommer närmare ser jag att han bär ett lövbo med arga rödmyror som har krypit på honom överallt och biter honom på armar och hals. Nilesh skrattar också. ”Har ni någonsin ätit myrchutney?” frågar kamrat Venu mig. Jag är väl bekant med rödmyror från min barndom i Kerala, jag har blivit biten av dem, men jag har aldrig ätit dem. (Chapolin visar sig vara fin. Syrlig. En massa myrsyra.)

Nilesh är från Bijapur som är hjärtpunkten i Salwa Judums operationer. Nileshs yngre bror gick med i Judum vid ett av dess plundrings- och bränningståg och gjordes till Special Police Officer (SPO). Han bor i Basagudalägret med sin mor. Hans far vägade att gå och stannade kvar i byn. I själva verket är det blodsfejd i familjen. Senare, när jag hade tillfälle att tala med honom, frågade jag Nilesh varför hans bror hade gjort så. ”Han var mycket ung” svarade Nilesh, ”han fick tillfälle att släppa loss och skada folk och bränna hus. Han blev tokig, gjorde förskräckliga saker. Nu är han fast. Han kan aldrig komma tillbaka till byn. Han kommer inte att förlåtas. Han vet det.”

Vi återgår till historielektionen. Partiets nästa stora strid, säger kamrat Venu, var mot Ballarpurs pappersbruk. Regeringen hade givit Thapar ett 45-årskontrakt för att utvinna 150 000 ton bambu till en kraftigt subventionerad avgift. (Men småpengar jämfört med bauxit ändå.) Stamfolken betalades 10 paisa för en bunt som innehöll 20 bambustrån. (Jag tänker inte ge efter för den låga frestelsen att jämföra detta med vinsten som Thapar gjorde.) En lång agitation, en strejk, följd av förhandlingar med tjänstemän från pappersbruket i folkets närvaro, tredubblade priset till 30 paisa per bunt. För stamfolken var detta stora framgångar. Andra politiska partier hade givit löften men visade inga tecken på att hålla dem. Folk började närma sig PWG och frågade om de kunde gå med.

Men politiken beträffande tendu, bambu och andra skogsprodukter var säsongsbetingad. Det ständiga problemet, den verkliga förbannelsen i folks liv var den störste jordägaren av alla, Skogsdepartementet. Varenda morgon skulle skogstjänstemän, även de lägst uppsatta av dem, uppträda i byarna som en ond dröm, hindra folk från att plöja sina åkrar, samla ved, plocka löv, plocka frukt, låta boskapen beta, hindra dem från att leva. De tog med elefanter för att trampa ner åkrarna och spred baboolfrön för att förstöra jorden när de passerade. Folk kunde bli slagna, arresterade, förödmjukade, och deras skördar förstörda. Ur skogsdepartementets synvinkel var dessa naturligtvis illegala människor inblandade i icke grundlagsenlig aktivitet, och departementet tillämpade bara lagens bokstav. (Deras sexuella utnyttjande av kvinnor var bara en extra förmån på en svår placering.)

Styrkt av folkets deltagande i dessa kamper bestämde sig partiet för att ta itu med skogsdepartementet. De uppmuntrade folk att ta över skogsmarker och odla upp dem. Skogsdepartementet vedergällde genom att bränna nya byar som sattes upp i skogsområdena. 1986 tillkännagav det en nationalpark i Bijapur, vilket innebar vräkning av 60 byar. Mer än hälften av dem hade redan flyttat ut och byggandet av nationalparkens infrastruktur hade redan börjat när partiet gick in. De förstörde byggena och stoppade vräkningarna av de kvarvarande byarna. Det hindrade skogsdepartementet från att komma in i området. Vid några tillfällen blev tjänstemän fångade, bundna vid träd och slagna av bybor. Det var en renande hämnd efter generationer av utplundring. Till slut flydde skogsdepartementet. Mellan 1986 och 2000 omfördelade partiet 3 000 000 tunnland skogsmark. Idag, säger kamrat Venu, finns det inga jordlösa bönder i Dandakaranya.

För dagens unga generation är skogsdepartementet ett avlägset minne, den sorts historier som mödrar berättar för sina barn om ett mytologiskt förflutet av träldom och förödmjukelse. För den äldre generationen betydde frihet från skogsdepartementet äkta frihet. De kunde röra vid den, smaka den. Den betydde långt mer än vad Indiens oberoende någonsin gjorde. De började samlas runt partiet som hade kämpat med dem.

Laget med sju grupper hade gått långt. Dess inflytande sträckte sig nu över en räcka av 60 000 kvadratkilometer skog, tusentals byar och miljoner människor.

Men skogsdepartementets avfärd betydde polisens ankomst. Detta utlöste en cykel av blodspillan. Falska 'sammandrabbningar' iscensatta av polisen, bakhåll av PWG. Med omfördelningen av jord kom annat ansvar: konstbevattning, jordbruksproduktivitet, och problemet med en befolkning som godtyckligt röjde skog. Beslut togs att skilja 'massarbete' från 'militärt arbete'.

Idag förvaltas Dandakaranya av en utvecklad struktur av Janatana Sarkars (folkregeringar). Organisationsprincipen kommer från den kinesiska revolutionen och vietnamkriget. Varje Janatana Sarkar väljs av en grupp byar vars samlade befolkning kan röra sig från 500 till 5000. Det har nio departement: Krishi (jordbruk), Vyapar-Udyog (handel och industri) Arthik (ekonomi), Nyay (juridik), Raksha (försvar), Hospital (hälsa), Jan Sampark (public relations), School-Riti Rivaj (undervisning och kultur), and Jungle (djungel). En grupp av Janatana Sarkars lyder under en Områdeskommitté. Tre områdeskommittéer är en divison. Det finns tio divisioner i Dandakaranya.

”Vi har ett Rädda-Djungelndepartement nu”, säger kamrat Venu. ”Ni måste ha läst regeringsrapporten som säger att skogen har ökat i naxal-områdena?”

De första människorna som drog fördel av partiets kampanj mot skogsdepartementet, säger kamrat Venu, var ironiskt nog mukhias (byhövdingarna) – Dwijbrigaden. De använde sin arbetskraft och sina resurser för att ta så mycket mark som möjligt medan det gick bra. Men då började folk närma sig partiet med sina ”interna motsättningar”, som kamrat Venu lustigt nog  uttrycker det. Partiet började vända sin uppmärksamhet mot frågor om rättvisa, klass och orättvisa inom stamsamhället. Storgodsägarna anade fara vid horisonten. När partiets inflytande växte började deras att minska. Folk tog i ökande grad upp sina problem med partiet i stället för mukhias. Gamla former av exploatering började utmanas. Vid den första regndagen antogs traditionellt folk bruka mukhias jord i stället för sin egen. Det upphörde. De erbjöd dem inte längre första dagens skörd av mahua eller andra skogsprodukter. Uppenbarligen behövde något göras.

In kommer Mahendra Karma, en av de största godsägarna i regionen och vid den tiden medlem av Indiens Kommunistiska Parti (CPI). 1990 samlade han en grupp av mukhias och godsägare och inledde en kampanj som kallades Jan Jagran Abhiyaan (kampanjen för allmänt uppvaknande). Deras sätt att 'väcka allmänheten' var att bilda en jaktgrupp på omkring 300 man för att kamma igenom skogen, döda folk, bränna hus och antasta kvinnor. Den dåvarande regeringen i Madhya Pradesh – Chhattisgarh hade ännu inte skapats – lämnade polisstöd. I Maharashtra började någonting liknande, kallat 'Demokratiska Fronten', sina attacker. Folkkriget svarade på allt detta i sann folkkrigsstil, genom att döda några av de mest ökända godsägarna. På några månader ebbade Jan Jagran Abhiyaan, den 'vita terrorn' – kamrat Venus term för den – ut. 1998 försökte Mahendra Karma, som nu hade gått med i Kongresspartiet, återuppliva Jan Jagran Abhiyaan. Den här gången ebbade den ut ännu fortare än tidigare.


Beväpnade kämpar: En bymilis, ‘basenheten’ inom Folkets befrielsegerillaarmén

Så gynnades han av turen sommaren 2005. I april undertecknade BJP-regeringen i Chhattisgarh två viljeförklaringar [MoU] för att sätta upp integrerade stålverk (på villkor som är hemliga). En för 700 miljoner rupier med Essar Steel i Bailadila, och det andra för 100 miljoner med Tata Steel i Lohandiguda. Samma månad gjorde premiärminister Manmohan Singh sitt berömda uttalande om maoisterna som Indiens ”största interna säkerhetshot”. (Det var en konstig sak att säga, eftersom sanningen i själva verket var det rakt motsatta. Kongressregeringen i Andhra Pradesh hade just utmanövrerat maoisterna, decimerat dem. De hade förlorat omkring 1 600 av sina kadrer och var i fullständig oordning.) Premiärministerns uttalande skickade gruvbolagens aktievärden i höjden. Det skickade också en signal till media att maoisterna var lovligt byte för den som valde att följa dem. I juni 2005 inkallade Mahendra Karma till ett hemligt möte i byn Kutroo och tillkännagav Salwa Judum (Reningsjakten). En ljuvlig blandning av jordnära stamkänslor och Dwij/Nazikänslor.

Till skillnad från Jan Jagran Abhiyaan var Salwa Judum en rensningsoperation, avsedd att flytta folk från deras byar till läger vid vägar där de kunde övervakas och kontrolleras. Med militär terminologi kallas det strategiska byar. Det tänktes ut av general Sir Harold Briggs 1950 när britterna var i krig med kommunisterna i Malaja. Briggs plan blev mycket uppskattad i den indiska armén som har använt den i Nagaland, Mizoram och i Telangana. BJP:s chefsminister i Chhattisgarh, Raman Singh, tillkännagav att vad hans regering beträffade så skulle bybor som inte flyttade in i lägren betraktas som maoister. Så i Bastar blev det för en vanlig bybo att bara stanna hemma likvärdigt med att hemfalla åt farlig terroristverksamhet.

Tillsammans med en stålmugg svart te, som en särskild gåva, ger mig någon ett par hörlurar och slår på en liten MP3-spelare. Det är en skrapig inspelning av herr Manhar, den dåvarande polischefen i Bijapur, som underrättar en lägre officer över radio om belöningar och incitament som delstaten och centralregeringen erbjuder 'jagrit' (vaknade) byar, och folk som går med på att flytta in i lägren. Han ger sedan klara instruktioner om att byar som vägrar att ge upp skall brännas och journalister som vill 'täcka' naxaliter skall skjutas på fläcken. När historien kom ut förflyttades polischefen som bestraffning – det är inte klart av vem – till statens kommission för mänskliga rättigheter.

Den första byn som Salwa Judum brände (den 18 juni 2005) var Ambeli. Mellan juni och december 2005 brände, dödade, våldtog och plundrade man sig genom hundratals byar i södra Dantewada. Centrum för dess operationer var distrikten Bijapur och Bhairamgarh, nära Bailadila där Essar Steels nya anläggning var föreslagen. Inte av en slump var dessa också maoistiska fästen där Janatana Sarkars hade gjort en hel del arbete, särskilt för att bygga mindre  vattenreservoarer. Janatana Sarkars blev det särskilda målet för Salwa Judums angrepp. Hundratals människor dödades på de mest brutala sätt. Omkring 60 000 människor flyttade in i läger, somliga frivilliga, andra av skräck. Av dessa utnämndes omkring 3 000 till specialpoliser, med en lön på 1 500 rupier.

För dessa ynkliga smulor har ungdomar som Nileshs bror dömt sig själva till livstidsstraff bakom taggtrådsinhägnader. Grymma som de varit kan de sluta som de värsta offren i detta förskräckliga krig. Inget utslag i Högsta domstolen som beordrar att Salwa Judum upplöses kan ändra deras öde.

Resterande hundratusentals människor försvann ur sikte för regeringen. (Men utvecklingsfonderna för dessa 644 byar gjorde det inte. Vad hände med den lilla guldgruvan?) Många av dem tog sig till Andhra Pradesh och Orissa dit de vanligen migrerade som kontraktsarbetare under chiliplockningssäsongen. Men tiotusentals flydde in i skogen där de fortfarande är kvar, bor utan skydd, kommer tillbaka till sina fält och hem bara under dagtid.

I kölvattnet av Salwa Judum uppstod en svärm av polisstationer och läger. Tanket var att tillhandahålla en tät säkerhetszon för att förhindra en 'krypande återbesättning' av maoistkontrollerat territorium. Antagandet var att maoisterna inte skulle våga angripa sådana stora koncentrationer av säkerhetsstyrkor. Maoisterna å sin sida insåg att om de inte bröt igenom denna säkerhetszon skulle det betyda att de övergav dessa människor vars tillit de hade förtjänat och med vilka de levt och arbetat under 25 år. De slog tillbaka i en rad angrepp mot hjärtat av säkerhetsnätet.

Den 26 januari 2006 angrep PLGA polislägret i Gangalaur och dödade sju människor. Den 17 juli 2006 angreps Salwa Judum-lägret i Erabor, 20 människor dödades och 150 skadades. (Ni kanske har läst om det: ”Maoister angrep hjälplägret som satts upp av delstatsregeringen för att ge skydd åt de bybor som flytt från sina byar på grund av terrorn som utlösts av naxaliterna.”) Den 13 december 2006 angrep de 'hjälplägret' i Basaguda och dödade tre specialpoliser och en konstapel. Den 15 mars 2007 kom den mest djärva av dem alla. Etthundratjugo PLGA-gerillasoldater angrep Rani Bodili Kanya Ashram, en flickpension som hade omvandlats till förläggning för 80 Chhattisgarhpoliser (och specialpoliser) medan flickorna ännu bodde där som mänskliga sköldar. PLGA gick in på området, skar av annexet där flickorna bodde, och angrep förläggningen. Omkring 55 poliser och specialpoliser dödades. Ingen av flickorna skadades. (Den uppriktige polischefen i Dantewada hade visat mig sin PowerPoint-presentation med skräckinjagande fotografier av de brända, sönderslitna kropparna av poliserna bland ruinerna av den sprängda skolbyggnaden. De var så makabra att det var omöjligt att inte titta bort. Han verkade tillfredsställd över min reaktion.)

Anfallet mot Rani Bodili orsakade uppståndelse i landet. Människorättsorganisationer fördömde maoisterna inte bara för deras våld utan också för att vara utbildningsfientliga och för att angripa skolor. Men i Dandakaranya blev Rani Bodilianfallet en legend: sånger, dikter och skådespel skrevs om det.

Den maoistiska motoffensiven bröt igenom säkerhetszonen och gav folket andrum. Polisen och Salwa Judum drog sig tillbaka in i sina läger från vilka de nu uppträder – vanligen mitt i natten – bara i grupper på 300 eller 1 000 man  för att utföra isolerings- och sökoperationer i byarna. Med undantag för specialpoliserna och deras familjer började folket i Salwa Judums läger att återvända till sina byar. Maoisterna välkomnade dem tillbaka och kungjorde att även specialpoliser kunde återvända om de ärligt och offentligt beklagade sina handlingar. Ungdomar började samlas till PLGA. (PLGA hade formellt bildats i december 2000. Under de gångna 30 åren har dess väpnade grupper mycket gradvis utvidgats till sektioner, sektionerna hade växt till plutoner, och plutonerna till kompanier. Men efter Salwa Judums härjningar blev det snart möjligt för PLGA att tillkännage bataljonsstyrka.)

Salwa Judum hade inte bara misslyckats, det hade orsakat en hård rekyl.

Som vi nu vet som var det inte bara en lokal operation genomförd av några stackars gangstrar. Oavsett tvetalan i pressen så var Salwa Judum en samoperation av delstatsregeringen i Chhattisgarh och Kongresspartiet som satt vid makten centralt. Den kunde inte tillåtas att det misslyckades. Inte med alla dessa avsiktsförklaringar som ännu väntade, som vissnande förhoppningsfulla på äktenskapsmarknaden. Regeringen befann sig under ett enormt tryck för att komma fram med en ny plan. De kom fram med Operation Green Hunt. Salwa Judums specialpoliser kallas Koyacommandos nu. Regeringen har skickat ut Chhattisgarh Armed Force (CAF), Central Reserve Police Force (CRPF), Border Security Force (BSF), Indo-Tibetan Border Police (ITBP),  Central Industrial Security Force (CISF), Greyhounds, Scorpions, Cobras. Samt en riktlinje som tillgivet kallas WHAM—Winning Hearts and Minds.

Betydelsefulla krig utkämpas ofta på otroliga ställen. Den fria marknadskapitalismen besegrade sovjetkommunismen i de öde bergen i Afghanistan. Här i Dantewadas skogar rasar ett krig om Indiens själ. Mycket har sagts om den allt djupare krisen i den indiska demokratin och samarbetet mellan storbolag, de största politiska partierna och säkerhetsetablissemanget. Om någon vill göra en snabbkontroll på plats så är Dantewada platsen att gå till.

Ett rapportutkast om statliga jordbruksrelationer och den ofullbordade uppgiften om jordreform (volym 1) sade att Tata Steel och Essar Steel var de första finansiärerna av Salwa Judum. Eftersom det var en regeringsrapport orsakade den uppståndelse när det rapporterades i pressen. (Detta faktum har senare släppts från den slutgiltiga rapporten. Var det ett äkta fel, eller fick någon en mild integrerad stålknackning på axeln?)

Den 12 oktober 2009 hölls den obligatoriska offentliga utfrågningen om Tatas stålverk, som skulle ha skett i Lohandiguda dit lokalinvånare kunde komma, i själva verket i en liten sal i uppbördskontoret i Jagdalpur, många kilometer bort, avspärrat med massiv säkerhet. En betald publik bestående av 50 stamfolk fördes in i en bevakad konvoj av regeringsjeepar. Efter mötet gratulerade distriktsuppbördsmannen 'folket i Lohandiguda' för dess samarbete. Lokalpressen rapporterade lögnen fast de visste bättre. (Annonserna strömmade in.) Trots bybornas protester hade markanskaffningen för projektet börjat.

Maoisterna är inte de enda som försöker avsätta den indiska staten. Den har redan avsatts flera gånger av hindufundamentalism och ekonomisk totalitarism.

Lohandiguda, fem timmars bilfärd från Dantewada, brukade inte vara ett naxalitområde. Men det är det nu. Kamrat Joori som satt bredvid mig när jag åt myrchutney arbetar i området. Hon sa att de bestämde sig för att gå in efter att det började uppträda klotter på byhusen som sa Naxali aao, hamein bachao (Naxaliter, kom och rädda oss)! För några månader sedan sköts Vimal Meshram, ordförande i byrådet, till döds på marknaden. ”Han var Tatas man,” sa Joori. ”Han tvingade folk att ge upp sin mark och gå med på kompensation. Det är bra att han är borta. Vi förlorade en kamrat också. De sköt honom. Vill du ha mer chapoli?” Hon är bara 20. ”Vi låter inte Tata komma dit. Folket vill inte ha dem.” Joori är inte med i PLGA. Hon är med i Chetna Natya Manch (CNM), partiets kulturgren. Hon sjunger. Hon skriver sånger. Hon är från Abujhmad. (Hon är gift med kamrat Madhav. Hon blev förälskad i hans sjungande när han besökte hennes by med en CNM-trupp.)

Jag kände att jag borde säga något vid denna punkt. Om meningslösheten med våld, om att det inte var godtagbart med summariska avrättningar. Men vad skulle jag föreslå att de gjorde? Gå till domstol? Göra en dharna [sittstrejk] vid Jantar Mantar i New Delhi? Ett möte? En rullande hungerstrejk? Det låter löjligt. Påskyndarna av Den Nya Ekonomiska Politiken – som finner det så lätt att säga ”Det finns inget alternativ” - borde ombes att föreslå en alternativ motståndspolitik. En särskild, för dessa särskilda människor, i denna särskilda skog. Här. Nu. Vilket parti borde de rösta på? Vilken demokratisk institution i det här landet borde de vända sig till? Vilken dörr knackade  Narmada Bachao Andolan inte på under år efter år av kamp mot stora dammar vid Narmada?

Det är mörkt. Det är en massa rörelse i lägret men jag ser ingenting. Bara ljuspunkter som rör sig omkring. Det är svårt att avgöra om det är stjärnor eller eldflugor eller maoister i rörelse. Lille Mangtu kommer från ingenstans. Jag kom på att han var från den första kullen av Ungkommunisternas Rörliga Skola, som lär sig att läsa och skriva och handleds i grundläggande kommunistiska principer. (”Indoktrinering av unga sinnen!” ylar vår bolagsmedia. TV-reklamen som hjärntvättar barn innan de ens kan tänka ses inte som någon form av indoktrinering.) Ungkommunisterna tillåts inte bära vapen eller uniform. Men de följer efter PLGA-grupperna med stjärnor i ögonen, som groupies till ett rockband.

Mangtu har adopterat mig med en mild min av ägande. Han har fyllt min vattenflaska och säger att jag skall packa väskan. En  pipa visslar. Det blå jhillitältet tas ner och viks samman på exakt fem minuter. En annan pipa och alla hundra kamrater faller in i linje. Fem rader. Kamrat Raju är operationsledare. Det är ett upprop. Jag står i raden också, och ropar mitt nummer när kamrat Kamla som står framför mig manar på mig. (Vi räknar till tjugo och startar sedan från ett, eftersom det är så långt som de flesta gondis räknar. Tjugo är nog för dem. Kanske det skulle räcka för oss också.) Chandu är i överdragskläder nu och bär en kpist. Med låg röst informerar kamrat Raju gruppen. Allt är i gondi, jag förstår ingenting men hör ordet RV flera gångar. Senare säger Raju till mig att det står för rendezvous! Det är ett gondiord nu. ”Vi skapar RV-punkter så att ifall vi hamnar under eld och folk måste sprida sig vet de var de ska omgruppera sig.” Han kan omöjligen förstå vilken sorts rädsla detta skapar hos mig. Inte för att jag är rädd för att bli beskjuten men eftersom jag är rädd för att bli borttappad. Jag är en riktningsdyslektiker som kan gå vilse mellan sovrummet och badrummet. Vad skulle jag göra i 60 000 kvadratkilometer skog? Vad som än händer kommer jag att hålla tag i kamrat Rajus pallu.

Innan vi börjar gå kommer kamrat Venu fram till mig. ”Okej då kamrat, jag tar farväl av dig.” Jag är överraskad. Han ser ut som en liten fluga i yllemössa och chappaler (sandaler), omgiven av sina vakter, tre kvinnor, tre män. Kraftigt beväpnade. ”Vi är mycket tacksamma för er kamrat, för att ha kommit hela vägen hit” säger han. Återigen handskakningen, den knutna näven. ”Lal salaam, kamrat.” Han försvinner in i skogen, nyckelbevararen. Och i ett är det som om han aldrig varit här. Jag är lite övergiven. Men jag har timmar av inspelningar att lyssna till. Och när dagarna blir till veckor kommer jag att möta människor som ger färg och detaljer till det nätverk han ritade upp åt mig. Vi börjar gå åt motsatt håll. Kamrat Raju som luktar Iodex på en kilometers håll säger med ett lyckligt leende ”Mina knän är utslitna, jag kan bara gå om jag får en näve värktabletter.”

Kamrat Raju talar perfekt hindi och har ett uttryckslöst sätt att berätta de roligaste historier. Han arbetade i Raipur som advokat under 18 år. Både han och hans fru Malti var medlemmar i partier och delar av dess nätverk i staden. I slutet av 2007 arresterades en av nyckelpersonerna i Raipurnätverket, torterades och blev slutligen informatör. Han kördes runt i Raipur i en täckt polisbil och ficks till att peka ut sina tidigare kollegor. Kamrat Malti var en av dem. Den 22 januari 2008 arresterades hon tillsammans med flera andra. Anklagelsen mot henne var att hon postade CD-skivor med videobevis för Salwa Judums övergrepp till flera medlemmar i parlamentet. Hennes fall kommer knappt upp till behandling eftersom polisen vet att deras sak är osäker. Men den nya speciallagen för offentlig säkerhet i Chhattisgarh [Chhattisgarh Special Public Security Act (CSPSA)] tillåter polisen att hålla henne utan frisläppande mot borgen i flera år. ”Nu har regeringen placerat ut flera bataljoner av Chhattisgarhs poliser för att skydda de stackars parlamentsledamöterna från deras egen post”, säger kamrat Raju. Han blev inte fast eftersom han var i Dandakaranya vid den tiden och deltog i ett möte. Sedan dess har han varit här. Hans två barn i skolåldern som lämnats ensamma hemma blev strängt förhörda av polisen. Till slut packades deras hem ned och de kom för att bo hos en farbror. Kamrat Raju fick nyheter om dem för första gången bara för några veckor sedan. Vad ger honom denna styrka, denna förmåga att behålla sin syrliga humor? Vad håller dem alla igång, trots allt de har genomlevt? Deras tro och hopp – och kärlek – till partiet. Jag möter det gång på gång, på det djupaste, mest personliga sätten.

Vi går på enkelt led nu. Jag och etthundra ”sanslöst våldsamma”, blodtörstiga upprorsmakare. Jag såg mig omkring i lägret innan vi lämnade det. Det fanns inga tecken på att nästan etthundra människor hade varit lägrade där, utom en del aska där eldarna hade varit. Denna armé är ofattbar. Vad konsumtion beträffar så är den mer gandhiansk än någon gandhian och har ett lättare fotavtryck än någon klimatförbättrarpredikant. Men för närvarande har den till och med en gandhiansk attityd till sabotage: innan ett polisfordon bränns, till exempel, monteras det ner och varje del tas om hand. Ratten rätas ut och förvandlas till en bharmaar, konstläderstoppningen tas loss och används för ammunitionsväskor, batteriet för solenergi. (De nya instruktionerna från överkommandot säger att tagna fordon skall grävas ner och inte brännas. Så att de kan grävas upp när så behövs.) Skulle jag skriva en teaterpjäs undrar jag - Gandhi Get Your Gun? Eller kommer jag att bli lynchad?

Vi gick i beckmörker och fullständig tystnad. Jag är den ende som använder ficklampa, riktad nedåt så allt som jag kan se i dess krets är kamrat Kamlas bara hälar i hennes slitna svarta chappaler som visade mig exakt var jag skulle sätta mina fötter. Hon bär tio gånger mer tyngd än jag. Hennes ryggsäck, hennes gevär, en stor väska förråd på hennes huvud, en av de stora kokkärlen och två axelväskor fulla med grönsaker. Väskan på hennes huvud är perfekt balanserad, och hon kan glida ner för sluttningar och hala klippstigar utan att så mycket som röra den. Hon är ett under. Det visar sig bli en lång vandring. Jag är tacksam för historielektionen eftersom den förutom allt annat gav mina fötter vila för en dag. Det är det vackraste, att gå i skogen om natten.

Och jag kommer att göra det natt efter natt.

Vi går till firandet av hundraårsminnet av Bhumkalupproret 1910 när Koyas reste sig mot britterna. Bhumkal betyder jordbävning. Kamrat Raju säger att folk kommer att gå i dagar för att komma till firandet. Skogen måste vara full av folk i rörelse. Det är festligheter i alla DK-divisionerna. Vi är gynnade eftersom kamrat Leng, ceremonimästaren, går med oss. På gondi betyder Leng 'rösten'. Kamrat Leng är en lång medelåldersman från Andhra Pradesh, kollega till den legendariske och älskade sångaren/poeten Gadar som grundade den radikala kulturorganisationen Jan Natya Manch (JNM) 1972. Slutligen blev JNM en formell del av PWG och kunde i Andhra Pradesh dra åhörare räknade i tiotusental. Kamrat Leng gick med 1977 och blev berömd sångare av egen kraft. Han bodde i Andhra under den värsta repressionen,  vid tiden för  de dödliga   'sammandrabbningarna' när vänner dog nästan varje dag. Han själv hämtades upp en natt från sin sjukhussäng av en kvinnlig polisintendent maskerad till läkare. Han togs till en skog utanför Warangal för att bli 'sammandrabbad'. Men lyckligtvis fick Gadar nyheten och lyckades slå larm. När PW beslöt starta en kulturorganisation i DK 1998 sändes kamrat Leng för att leda Chetna Natya Manch. Och här går han nu, går med mig, bär av någon anledning en olivgrön skjorta och purpurpyjamas med skära kaniner. ”Det är 10 000 medlemmar i CNM nu,” säger han till mig. ”Vi har 500 sånger på hindi, gondi, chhattisgarhi och halbi. Vi har tryckt en bok med 140 av våra sånger. Alla skriver sånger.” Första gången jag talade med honom lät han mycket allvarlig, mycket uppriktig. Men flera dagar senare, sittande vid en eld, ännu i denna pyjamas, berättar han om en mycket framgångsrik mainstream-telugufilmregissör (en vän till honom) som alltid spelar naxalit i sina egna filmer. ”Jag frågade honom”, sa kamrat Leng med sin underbara hindi med teluguaccent, ”varför tror du att naxaliter alltid är så där?” - och han gjorde en kvick karikatyr av en hopkrupen, stoltserande man med jagat utseende som kom fram ur skogen med en AK-47 och gjorde att vi skrek av skratt.

Jag vet inte om jag ser fram mot Bhumkalfirandet. Jag fruktar att jag kommer att se traditionella stamdanser stelnade av maoistisk propaganda, uppjagande retoriska tal och en lydig  publik med blanka ögon. Vi anländer till festplatsen ganska sent på kvällen. Ett tillfälligt monument av bambuställning lindad med rött tyg har rests. Högst upp, ovanför maoistpartiets hammare och skära, finns Janatana Sarkars båge och pil, inlindade i silverfolie. Passande hierarki. Scenen är stor, också tillfällig. På en stadig ställning täckt med ett tjockt lager jord. Det finns redan små eldar spridda på marken, folk har börjat anlända och kokar kvällsmålet. De är bara siluetter i mörkret. Vi går bland dem (lalsalaam, lalsalaam, lalsalaam) och fortsätter gå i ungefär 15 minuter innan vi kommer in i skogen igen.

Vid vår nya lägerplats har vi en ny uppställning. Ännu ett upprop. Och sedan instruktioner om vaktpositioner och 'eldvinklar' – beslut om vem som täcker vilket område i händelse av ett polisangrepp. RV-punkter fastställs igen.


Åh, vilket leende: Kamrat Kamla, 17, bär ett på ryggen. Även hon ett mirakel

En förtrupp har anlänt och redan gjort middagen. Till efterrätt ger mig Kamla en vild guavafrukt som hon plockat under vandringen och gömt undan åt mig.

Från gryningen finns känslan av att fler och fler människor har samlats för dagens firande. Ett surr av spänning byggs upp. Folk som inte har setts på länge möts igen. Vi kan höra ljudet av mikrofoner som provas. Flaggor, banderoller, affischer, flaggdukar sätts upp. En affisch med bilder av de fem människor som dödades i Ongnaar dagen vi anlände har dykt upp.

Jag dricker te tillsammans med kamrat Narmada, kamrat Maase och kamrat Rupi. Kamrat Narmada talar om de många år hon arbetade i Gadchiroli innan hon blev ledare i DK för  Krantikari Adivasi Mahila Sangathan. Rupi och Maase har varit stadsaktivister i Andhra Pradesh och berättar för mig om de långa åren av kvinnokamp inom partiet, inte bara för sina rättigheter, utan också för att få partiet att inse att jämlikhet mellan män och kvinnor ses som central i en dröm om ett rättvist samhälle. Vi talar om sjuttiotalet och berättelserna om kvinnor i den naxalitiska rörelsen som blev desillusionerade av manliga kamrater som ansåg sig vara stora revolutionärer, men som var bundna av samma gamla patriarkism, samma gamla chauvinism. Maase säger att saker har förändrats mycket sedan dess, men fortfarande har de en bit kvar. (Partiets centralkommitté och politbyrå har inga kvinnor än idag.)

Vid tolvtiden kommer ännu en PLGA-kontingent. Den här är anförd av en lång, smidig man med pojkaktigt utseende. Den här kamraten har två namn – Sukhdev och Gudsa Usendi – inget av dem är hans. Sukhdev är namnet på en mycket älskad kamrat som led martyrdöden. (I det här kriget är bara de döda säkra nog för att kunna använda sitt riktiga namn.) Vad beträffar Gudsa Usendi så har många kamrater varit Gudsa Usendi vid ett eller annat tillfälle. (För några månader sedan  var det kamrat Raju.) Gudsa Usendi är namnet på partiets talesperson i Dandakaranya. Så fastän kamrat Sukdhev tillbringar resten av färden med mig har jag ingen aning om hur jag någonsin skall kunna finna honom igen. Han kom till DK '88, säger han, när PWG beslöt att sända en tredjedel av sina styrkor från norra Telangana in i DK. Han är snyggt klädd, 'civil' (gondi för 'civila kläder') i motsats till 'dress' (den maoistiska 'uniformen') och skulle misstas för en ung direktör. Jag frågar honom varför inte uniform. Han säger att han har rest och just kommit tillbaka från Keshkal ghats nära Kanker. Det finns rapporter om tre miljoner ton bauxit som ett bolag vid namn Vedanta har ögonen på.

Bingo. Tio poäng av tio möjliga för mina instinkter.

Sukdhev säger att han for dit för att mäta folkets temperatur. För att se om de var beredda att kämpa. ”De vill ha stridsgrupper nu. Och gevär.” Han kastar huvudet bakåt och vrålar av skratt. ”Jag sa åt dem att det inte är så enkelt, bhai”. Från spridda viskningar av samtal och lättheten med vilken han bär sin AK-47 kan jag säga att han också är en högt stående PLGA-aktivist.

Djungelposten kommer. Där finns en biskvi till mig! Det är från kamrat Venu. På en liten bit papper som vikts och vikts igen har han skrivit ner texten till en sång som han lovade att sända mig. Kamrat Narmade ler när hon läser den. Hon känner till den här berättelsen. Den går tillbaka till åttiotalet, vid den tid då folk först började lita på partiet och komma till det med sina problem – deras 'inre motsättningar' som kamrat Venu uttrycker det. Kvinnor var de första som kom. En kväll reste sig en gumma som satt vid elden och började sjunga för dada log. Hon var Maadiya, bland vilka det var sedvänja för kvinnor att ta av sina blusar och förbli barbröstade efter att de gift sig.

Jumper polo intor Dada, Dakoniley
Taane tasom intor Dada, Dakoniley
Bata papam kittom Dada, Dakoniley
Duniya kadile maata Dada, Dakoniley

(De säger att vi inte kan behålla våra blusar, Dada, Dakoniley
De får oss att ta av dem, Dada,
På vilket sätt har vi syndat, Dada,
Världen har förändrats, eller hur, Dada)

Aatum hatteke Dada, Dakoniley
Aada nanga dantom Dada, Dakoniley
Id pisval manni Dada, Dakoniley
Mava koyaturku vehat Dada, Dakoniley

(Men när vi går till marknaden Dada,
Vi måste gå halvnakna Dada,
Vi vill inte ha det här livet Dada,
Berätta det här för våra förfäder Dada).

Det här var första kvinnofrågan som partiet bestämde sig att kämpa emot. Den måste hanteras försiktigt, med kirurgiska verktyg. 1986 satte det upp Adivasi Mahila Sangathan (AMS) som utvecklades till Krantikari Adivasi Mahila Sangathan och nu har 90 000 inskrivna medlemmar. Det kan mycket väl vara den största kvinnoorganisationen i landet. (De är alla maoister förresten, alla 90 000. Skall de 'utplånas'? Och hur är det med de 10 000 medlemmarna i CNM? De också?) KAMS kämpar mot adivasitraditionerna med tvångsäktenskap och bortrövande. Mot sedvänjan att tvinga menstruerande kvinnor att bo utanför byn i en hydda i skogen. Mot tvegifte och våld i hemmet. Man har inte vunnit alla sina strider, men vilka feminister har gjort det? Till exempel, i Dandakaranya är kvinnor ännu idag inte tillåtna att så utsäde. På partimöten håller män med om att detta är orättvist och bör avskaffas. Men i praktiken tillåter de helt enkelt inte detta. Så partiet bestämde att kvinnor skulle så på allmänningar som tillhör Janatana Sarkar. På den marken sår de utsäde, odlar grönsaker och bygger fördämningar. En halv seger, inte en hel.

När polisrepressionen har växt i Bastar har kvinnorna i KAMS blivit en formidabel styrka och samlas i hundratal, ibland tusentals, för att fysiskt möta polisen. Bara det att KAMS finns har ändrat traditionella attityder radikalt och lättat många av de traditionella formerna av diskriminering mot kvinnor. För många unga kvinnor har det att gå med i partiet, i synnerhet PLGA, blivit ett sätt att undfly kvävningen i deras eget samhälle. Kamrat Sushila, en hög funktionär i KAMS, talar om Salwa Judums raseri mot KAMS-kvinnorna. Hon säger att ett av deras slagord var Hum do bibi layenge! Layenge! (Vi ska ha två fruar! Vi ska!) Mycket av våldtäkterna och bestialisk sexuell stympning riktades mot medlemmar av KAMS: Många unga kvinnor som bevittnade övergreppen gick sedan med i PLGA och nu utgör kvinnor 45 procent av dess kader. Kamrat Narmada skickar efter några av dem och de ansluter sig till oss om en stund.

Kamrat Rinki har mycket kort hår. Pagefrisyr som de säger på gondi. Det är modigt av henne, för här betyder 'pagefrisyr' lika med  'maoist'. För polisen är det mer än nog bevis för att berättiga en summarisk avrättning. Kamrat Rinkis by, Korma, angreps av Nagabataljonen och Salwa Judum år 2005. Vid den tiden var Rinki med i bymilisen. Det var också hennes vänner Lukki och Sukki, som också var medlemmar av KAMS. Efter att ha bränt byn fångade Nagabataljonen Lukki och Sukki och en annan flicka, gruppvåldtog och dödade dem. ”De våldtog dem på gräset,” säger Rinki, ”men när det var över fanns inget gräs kvar.” Det var för år sedan, Nagabataljonen har försvunnit men polisen kommer fortfarande. ”De kommer när de behöver kvinnor eller kycklingar.”


Viloplats: Ett maoistiskt ‘läger’. När de flyttar kommer askan från kökselden att vara allt som återstår.

Ajitha har också pagefrisyr. Judum kom till Korseel, hennes by, och dödade tre människor genom att dränka dem i en nallah. Ajitha var med milisen och följde Judum på avstånd till ett ställe nära byn kallad Paral Nar Todak. Hon såg dem våldta sex kvinnor och skjuta en man i strupen.

Kamrat Laxmi, som är en vacker flicka med lång fläta, berättar för mig att hon såg Judum bränna 30 hus i hennes by Jojor. ”Vi hade inga vapen då,” säger hon, ”vi kunde inte göra något annat än att se på.” Strax därpå gick hon med i PLGA: Laxmi var en av de 150 gerillamedlemmar som 2008 gick genom djungeln, till Nayagarh i Orissa, för att plundra en polisarsenal från vilken de fick tag på 1 200 gevär och 200 000 patroner.

Kamrat Sumitra gick med i PLGA 2004, innan Salwa Judum började sina härjningar. Hon gick med, säger hon, eftersom hon ville fly hemifrån. ”Kvinnor kontrolleras på alla sätt” säger hon till mig. ”I vår by tilläts inte flickor att klättra i träd; om de gjorde det måste de betala böter på 500 rupies eller en höna. Om en man slår en kvinna och hon slår honom tillbaka måste hon ge byn en get. Män ger sig av till bergen i månader tillsammans för att jaga. Kvinnor tillåts inte gå nära bytet, det bästa köttet går till männen. Kvinnor tillåts inte äta ägg.” Bra skäl för att gå med i en gerillaarmé?

Sumitra berättar historien om två av hennes vänner, Telam Parvati och Kamla, som arbetade med KAMS. Telam Parvati var från byn Polekaya i södra Bastar. Som alla andra därifrån såg hon också Salwa Judum bränna hennes by. Hon gick då med i PLGA och for för att arbeta i Keshkals bergspass. År 2009 hade hon och Kamla just avslutat arrangerandet av firandet av kvinnodagen 8 mars i området. De var tillsammans i en liten hydda alldeles utanför en by som hette Vadgo. Polisen omringade hyddan på natten och började skjuta. Kamla sköt tillbaka men blev dödad. Parvati flydde men hittades och dödades nästa dag.

Det är vad som hände på kvinnodagen förra året. Och här är en rapport från en rikstäckande tidning om kvinnodagen i år:

Rebeller i Bastar slåss för kvinnors rättigheter

Sahar Khan, Mail Today, Raipur, 7 mars 2010

Regeringen må ha släppt alla spärrar för att bekämpa det maoistiska hotet i landet. Men en grupp rebeller i Chhattisgarh har mer angelägna frågor att ta hand om än överlevnad. Med Internationella kvinnodagen runt hörnet har maoister i Bastarregionen uppmanat till en veckolång ”firande” för att kämpa för kvinnors rättigheter. Affischer sattes också upp i Bijapur, en del av Bastardistriktet. Uppropet från de självutnämnda förkämparna för kvinnors rättigheter har gjort delstatens polis förbluffad. Poliskommissarien i Bastar, T.J. Longkumer, sade ”Jag har aldrig sett en sådan uppmaning från naxaliterna som bara tror på våld och blodsspillan.”

Och sedan fortsätter rapporten:

”Jag tror att maoisterna försöker möta vår mycket framgångsrika Jan Jagran Abhiyaan (kampanj för massmedvetande). Vi började den pågående kampanjen med målet att vinna folkligt stöd för Operation Grön Jakt som igångsattes av polisen för att utrota vänsterextremister”, sade kommissarien.

Denna blandning av illvilja och okunskap är inte ovanlig. Gudsa Usendi, krönikeskrivare av partiets nu, vet mer om det än de flesta människor. Hans lilla dator och MP3-spelare är fulla av pressuttalanden, dementier, rättelser, partilitteratur, listor på de döda, TV-klipp och ljud- och videomaterial. ”Det sämsta med att vara Gudsa Usendi”, säger han, ”är att utfärda klargöranden som aldrig blir publicerade. Vi skulle kunna släppa ut en tjock bok med våra opublicerade klargöranden om lögnerna de berättar om oss.” Han talar utan ett spår av upprördhet, i själva verket lite road.

”Vilken är den löjligaste anklagelsen du har varit tvungen att dementera?”

Han tänker tillbaka. ”År 2007 var vi tvungna att utfärda ett uttalande som löd, ‘Nahin bhai, hamne gai ko hathode se nahin mara (Nej broder, vi dödade inte korna med en hammare)'. 2007 tillkännagav Raman Singhs regering en Gai Yojana (ko-plan), ett vallöfte, en ko för varje adivasi. En dag rapporterade TV-kanalerna och tidningarna att naxaliter hade angripit en flock kor och slagit dem till döds – med hammare – eftersom de var anti-hindi, anti-BJP. Du kan tänka dig vad som hände. Vi utfärdade en dementi. Nästan ingen publicerade den. Senare visade det sig att mannen som fått korna att dela ut var en skurk. Han sålde dem och sa att vi hade överfallit honom och dödat korna.”

Och den mest allvarliga?

”Åh, det finns dussintals, de driver trots allt en kampanj. När Salwa Judum inleddes angrep de på första dagen en by kallad Ambeli, brände ned den och sedan flyttade sig alla – SPO, Nagabataljonen, polisen – mot Kotrapal … du måste ha hört om Kotrapal? Det är en berömd by, den har blivit bränd 22 gånger för att den har vägrat ge upp. När Judum nådde Kotrapal väntade vår milis på dem. De hade förberett ett bakhåll. Två specialpoliser dog. Vi fångade sju, resten flydde. Nästa dag rapporterade tidningarna att naxaliterna hade massakrerat stackars adivasis. Några sa att vi hade dödat hundratals. Till och med en respektabel tidskrift som Frontline sa att vi hade dödat 18 oskyldiga adivasis. Till och med medborgarrättsaktivisten  K. Balagopal, som vanligen är mycket noggrann när det gäller fakta, till och med han sa detta. Vi skickade ett klargörande. Ingen publicerade det. Senare erkände Balagopal felet i sin bok. Men vem märkte det?”


Till åminnelse av martyrerna: Bilder på dräpta kamrater visas på Bhumkaldagen

Jag frågade vad som hände med de sju personer som togs till fånga. ”Områdeskommittén inkallade ett jan adalat (folkdomstol). Fyra tusen människor deltog. De lyssnade till hela historien. Två av specialpoliserna dömdes till döden. Fem varnades och släpptes. Folket bestämde. Även med informatörer – som har blivit ett stort problem numera – lyssnade folk till fallet, berättelserna, bekännelserna, och säger ‘Iska hum risk nahin le sakte (Vi är inte redo att ta risken att lita på denna person)', eller ‘Iska risk hum lenge (Vi är beredda att ta risken att lita på denna person)'. Pressen rapporterar alltid om informatörer som dödas. Aldrig om de många som släpps. Så alla tror att det är något sorts blodtörstigt förfarande i vilket alla alltid är dödade. Det handlar inte om hämnd, det är om överlevnad och att rädda framtida liv… Naturligtvis finns det svårigheter, vi har gjort förskräckliga misstag, vi har till och med dödat fel människor i våra bakhåll när vi trott att de varit poliser, men det är inte så det beskrivs i medierna.”

De fruktade folkdomstolarna? Hur kan vi godta dem? Eller godkänna denna form av rå rättvisa?

Å andra sidan, hur är det med 'sammandrabbningar', falska och andra – den värsta formen av summarisk rättvisa – som ger polismän och soldater tapperhetsmedaljer, penningbelöningar och snabb befordran från Indiens regering? Ju mer de dödar, desto mer blir de belönade. 'Tappra hjärta' kallas de, 'specialisterna på sammandrabbningar'. 'Anti-nationella' kallas vi, de av oss som vågar ifrågasätta dem. Och hur är det med Högsta domstolen som skamlöst medgav att den inte hade nog med bevis för att döma Mohammed Afzal (anklagad för attacken mot parlamentet i december 2001) till döden, men gjorde så ändå, eftersom ”samhällets kollektiva samvete kommer bara att tillfredsställas om dödsstraff utmäts till brottslingen.”

I fallet med folkdomstolen i Kotrapal var kollektivet åtminstone fysiskt närvarande för att fatta sitt egna beslut. Det togs inte av domare som hade förlorat kontakten med det vanliga livet för länge sedan och antogs tala på vägnar av ett frånvarande kollektiv.

Vad skulle folket i Kotrapal ha gjort undrar jag? Skickat efter polisen?

Ljudet av trummor har verkligen blivit starkt. Det är tid för Bhumkal. Vi går till spelplatsen. Jag kan knappt tro mina ögon. Där finns ett hav av människor, de vildaste vackraste människor, klädda på de vildaste vackraste sätt. Männen verkar ha ägnat mer uppmärksamhet åt sig själva än kvinnorna. De har huvudbonader med fjädrar och målade tatueringar i ansiktet. Många har ögonsmink och vita pudrade ansikten. Där finns många från milisen, flickor i saris med färger så man tappade andan, med gevär vårdslöst hängande på axlarna. Där finns gamlingar, barn, och röda flaggor fladdrar över himlen. Solen är skarp och står högt. Kamrat Leng talar. Och flera funktionärer från de olika Janatana Sarkar. Kamrat Niti, en ovanlig kvinna, som har varit med i partiet sedan 1997, är ett sådant hot mot nationen att i januari 2007 omringade mer än 700 poliser byn Innar eftersom de hörde att hon var där. Kamrat Niti anses vara så farlig och jagas med sådan förtvivlan inte för att hon har anfört många bakhåll (vilket hon har gjort), utan för att hon är en adivasikvinna som älskas av folket i byn och är en verklig inspiration för ungdomar. Hon talar med sin AK på axeln. (Det är ett gevär med en historia. Nästan alla gevär har en historia: vem den togs ifrån, hur och av vem.)

En CNM-trupp uppför ett skådespel om Bhumkalupproret. De onda vita kolonisatörerna bär hattar och har gul halm som hår, och trakasserar och slår adivasis till köttfärs – orsakar gränslös glädje i publiken. En annat trupp från södra Gangalaur uppför en pjäs kallad Nitir Judum Pito (Berättelse om Blodsjakt). Joori översätter åt mig. Det är berättelsen om två gamla människor som går för att leta efter deras dotters by. När de går genom skogen går de vilse eftersom allt är bränt och omöjligt att känna igen. Salwa Judum har till och med bränt trummorna och musikinstrumenten. Det finns ingen aska eftersom det har regnat. De kan inte hitta sin dotter. I sin sorg börjar det gamla paret att sjunga, och när hon hör dem börjar dotterns röst sjunga tillbaka till dem från ruinerna: ljuden från vår by har tystats, sjunger hon. Det finns inget mer malande av ris, inga mer skratt vid brunnen. Inga fåglar, inga bräkande getter. Lyckans spända sträng har klippts av.

Hennes far sjunger tillbaka: min vackra dotter, gråt inte idag. Alla som föds måste dö. Dessa träd omkring oss kommer att falla, örter kommer att blomma och vissna, en dag blir världen gammal. Men vem dör vi för? En dag kommer våra plundrare att lära sig, en dag skall Sanningen segra, men vårt folk kommer aldrig att glömma dig, inte på tusentals år.

Ytterligare några tal. Sedan börjar trummandet och dansen. Varje Janatana Sarkar har sin egen trupp. Varje trupp har förberett sin egen dans. De kommer en och en, med stora trummor och de dansar vilda berättelser. Den enda roll varje trupp har gemensamt är Den Onda Gruvmannen med hjälm och solglasögon, och vanligen rökande cigarett. Men det är inget stelt eller mekaniskt med deras dansande. Medan de dansar stiger dammet. Ljudet av trummor blir öronbedövande. Gradvis börjar mängden svaja. Och sedan börjar den dansa. De dansar i små rader på sex eller sju, män och kvinnor åtskiljda, med armarna om varandras midjor. Tusentals människor. Det här är vad de kommit för. För det här. Lycka tas mycket allvarligt här i Dandakaranyaskogen. Folk går miltals, i dagar tillsammans för att festa och sjunga, för att sätta fjädrar i sin turbaner och blommor i sitt hår, att lägga armarna om varandra och dricka mahua och dansa genom natten. Detta, mer än något annat tillkännager deras utmaning mot en civilisation som försöker utplåna dem.

Jag kan inte tro att allt detta händer mitt framför näsan på polisen. Alldeles mitt i Operation Grön Jakt.

Först betraktar PLGA-kamraterna dansarna, står vid sidan om med sina gevär. Men sedan, en efter en, som ankor som inte uthärdar att stå på stranden och se på medan andra ankor simmar, går de in och börjar också dansa. Snart finns det rader av olivgröna dansare som svänger med alla de andra färgerna. Och sedan, som systrar och bröder och föräldrar och barn och vänner som inte setts på månader, ibland på år, möter varandra, upplöses linjerna och återbildas och det olivgröna är fördelat bland svängande saris och blommor och trummor och turbaner. Det är verkligen en folkarmé. Just nu, åtminstone. Och vad Ordförande Mao sade om gerillan som fisk och folket som vattnet den simmar i, är i detta ögonblick bokstavligen sant.

Ordförande Mao. Han är också här. Lite ensam kanske, men närvarande. Det finns ett fotografi av honom, uppe på en röd tygskärm. Marx också. Och Charu Mazumdar, grundaren och chefteoretikern för den naxalitiska rörelsen. Hans nötande retorik avgudagör våld, blod och martyrskap, och använder ofta ett språk så grovt att det nästan är folkmordsaktigt. När jag står här, på Bhumkaldagen, kan jag inte låta bli att tänka på att hans analys, så viktig för strukturen i denna revolution, är så avlägsnad från dess känslor och beskaffenhet. När han sade att bara ”en utplåningskampanj” kunde skapa ”den nya människan som kommer att förakta döden och vara fri från alla känslor av egenintresse” - kunde han ha föreställt sig att detta gamla folk, som dansar genom natten, skulle bli dem på vars skuldror hans drömmar skulle finna vila?

Det är en stor otjänst till allt som händer här att det enda som verkar nå omvärlden är den stela oböjliga retoriken från ideologerna i ett parti som har utvecklats ur ett problematiskt förflutet. När Charu Mazumdar gjorde sitt berömda uttalande ”Kinas ordförande är vår ordförande och Kinas väg är vår väg” var han redo att utvidga detta till en punkt där naxaliterna förblev tysta medan general Yahya Khan bedrev folkmord i Östpakistan (Bangladesh), eftersom Kina vid den tiden var allierat med Pakistan. Det var också tystnad om Khmer Rouge och deras avrättningsplatser i Kambodja. Det var tyst om de oerhörda överdrifterna i de kinesiska och ryska revolutionerna. Tyst om Tibet. Inom den naxalitiska rörelsen har det också varit våldsamma överdrifter och det är omöjligt att försvara mycket av vad de har gjort. Men kan något de har gjort jämföras med de lumpna handlingarna av Kongresspartiet och BJP i Punjab, Kashmir, Delhi, Mumbai, Gujarat … Och ändå, trots dessa förskräckande motsägelser, var Charu Mazumdar en visionär i mycket av vad han skrev och sade. Partiet han grundade (och dess många utbrytargrupper) har hållit drömmen om revolution i Indien verklig och närvarande. Tänk ett samhälle utan denna dröm. Bara för detta kan vi inte döma honom för hårt. Särskilt inte medan vi lindar oss med Gandhis fromma bluff om ”ickevåldsvägen” och hans uppfattning om förvaltarskap: ”Den rike mannen kommer att låtas vara kvar i besittning av sin rikedom, av vilken han skall använda vad han rimligen behöver för sina personliga behov och kommer att handla som förvaltare för återstoden att bli använd för samhällets bästa.”

Så egendomligt det är ändå, att de samtida tsarerna i det indiska etablissemanget – staten som så skoningslöst krossade naxaliterna – nu skall säga vad Charu Mazumdar sade för så länge sedan: Kinas väg är vår väg.

Upp och ned, in och ut.


De fördömda: Bybor från området som skulle hamna under vatten om för den föreslagna Bodhghat-dammen byggs

Kinas väg har ändrats. Kina har nu blivit en imperialistisk makt som jagar efter andra länders, andra folks resurser. Men partiet har fortfarande rätt, det är bara det att partiet har bytt uppfattning.

När partiet är en friare (som det är nu i Dandakaranya) och uppvaktar folket, uppmärksamt på dess alla behov, då är det ett äkta folkets parti, dess armé en äkta folkarmé. Men hur lätt kan den kärlekshistoria efter revolutionen förvandlas till ett bittert äktenskap. Så lätt folkarmén kan vända sig mot folket. Idag vill partiet i Dandakaranya ha kvar bauxiten i berget. Kommer det att ändra uppfattning i morgon? Men kan vi, bör vi låta oron om framtiden förlama oss i nuet?

Dansandet kommer att fortsätta hela natten. Jag går tillbaka till lägret. Maase är där, vaken. Vi pratar sent inpå natten. Jag ger henne mitt exemplar av Nerudas Captain’s Verses (jag tog den med, i fall att). Hon frågar, om och om igen ”Vad tänker de om oss därute? Vad säger studenterna? Berätta för mig om kvinnorörelsen, vilka är de stora frågorna nu?” Hon frågar om mig, mitt skrivande. Jag försöker och ger henne en redogörelse för mitt kaos. Sedan börjar hon tala om sig själv, hur hon gick med i partiet. Hon berättar att hennes sällskap dödades i maj förra året, i en falsk sammandrabbning. Han greps i Nashik och togs till Warangal för att dödas. ”De måste ha torterat honom svårt.” Hon var på väg att möta honom när hon hörde att han hade blivit arresterad. Hon har varit i skogen sedan dess. Efter en lång tystnad berättar hon att hon har varit gift tidigare, för flera år sedan. ”Han dödades i en sammandrabbning också” säger hon, och tillägger med hjärtskärande exakthet, ”men i en riktig sådan”.

Jag ligger vaken på min jhilli och tänker på Maases utdragna sorg, lyssnar till trummorna och ljudet av utdragen nytta från spelplatsen, och tänker på Charu Mazumdars idé om utdraget krig, maoistpartiets centrala recept. Det är vad som får folk att anse att maoisternas erbjudande att starta 'fredssamtal' är bedrägeri, ett påhitt för att få andrum och återgå till att bedriva utdraget krig. Vad är utdraget krig? Är det en förskräckande sak  i sig, eller beror det på krigets natur. Vad hade hänt om folket i Dandakaranya inte hade fört sitt utdragna krig under de senaste 30 åren, var skulle det vara nu?

Och är maoisterna de enda som tror på utdraget krig? Nästan från det ögonblick Indien blev en suverän nation förvandlades det till en kolonialmakt, annekterade territorier, förde krig. Den har aldrig tvekat att använda militära interventioner för att ta hand om politiska problem – Kashmir, Hyderabad, Goa, Nagaland, Manipur, Telagana, Assam, Punjab, de naxalitiska upproren i Västbengalen, Bihar, Andhra Pradesh och nu längs stamområdena i centrala Indien. Tiotusentals har dödats utan straff, hundratusentals torterade. Och allt detta bakom demokratins välvilliga mask. Mot vilka har dessa krig förts? Muslimer, kristna, sikher, kommunister, daliter, stamfolk, och mest av allt mot de fattiga som vågar ifrågasätta sin lott i stället för att ta emot de smulor som slängs åt dem. Det är svårt att inte se att den indiska staten i grunden är en överkast-hindu-stat (oavsett vilket parti som sitter vid makten) som bär på en reflexmässig fientlighet mot 'den andre'. En som i sann kolonial anda skickar naga- och mizofolk att strida i Chhattisgarh, sikher till Kashmir, kashmirfolk till Orissa, tamiler till Assam, och så vidare. Om detta inte är utdraget krig, vad är det då?

Obehagliga tankar en vacker stjärnfylld natt. Sukdhev ler för sig själv, ansiktet lyses upp av hans dataskärm. Han är en galen arbetsnarkoman. Jag frågar honom vad som är så roligt. ”Jag tänkte på journalisterna som kom förra året till Bhumkalfirandet. De stannade en eller två dagar. En poserade med min AK, lät sig bli fotograferad och sedan for han tillbaka och kallade oss Mördarmaskiner eller något.” Dansen har inte slutat och det är gryning. Raderna rör sig fortfarande, hundratals ungdomar dansar ännu. ”De kommer inte att sluta,” säger kamrat Raju, ”inte förrän vi börjar packa ihop.”

På spelplatsen springer jag på kamrat Doktor. Han har drivit ett litet medicinskt läger i utkanten av dansgolvet. Jag vill kyssa hans tjocka kinder. Varför kan han inte vara åtminstone 30 personer i stället för bara en? Varför kan han inte vara ettusen personer? Jag frågar honom hur det ser ut med hälsan i Dandakaranya. Hans svar får mitt blod att isas. De flesta människor han har sett, säger han, inklusive de i PLGA, har hemoglobinvärden på fem eller sex (när standard för indiska kvinnor är 11). Det finns tuberkulos orsakad av mer än två års kronisk blodbrist. Småbarn lider av proteinenergiundernäring av andra graden, i medicinsk terminologi kallad Kwashiorkor. (Jag slog senare upp det. Det är ett ord som kommer från ga-språket vid Ghanas kust och betyder ”sjukdomen ett spädbarn får när det nya spädbarnet kommer”. I grunden är det att det gamla barnet inte längre får moderns mjölk, och det finns inte nog med mat för att ge det näring. ”Det är en epidemi här, som i Biafra” säger kamrat Doktor. ”Jag har arbetat i byar tidigare, men jag har aldrig sett någonting som detta.”

Bortsett från detta finns det malaria, benskörhet, binnikemask, allvarliga öron- och tandinfektioner och primär amenorré– vilket är när undernäring under puberteten får en kvinnas menstruationscykel att försvinna, eller aldrig att komma ens.

”Det finns inga kliniker i den här skogen bortsett från en eller två i Gadchiroli. Inga läkare. Inga läkemedel.”

Han ger sig av nu, med sitt lilla lag, på en åttadagarsvandring till Abujhmad. Han är i 'dress' också, kamrat Doktor. Så om de hittar honom kommer de att döda honom.

Kamrat Raju säger att det inte är säkert för oss att fortsätta att ha läger här. Vi måste flytta oss. Att lämna Bhumkal innefattar en massa farväl utspridda över tiden.

Lal lal salaam, lal lal salaam,
Jaane wale saathiyon ko lal lal salaam

(Röd hälsning till kamrater som går)

Phir milenge, phir milenge
Dandakaranya jungle mein phir milenge

(Vi möts igen, någon dag, i Dandakaranyas skog).

Man tar aldrig lätt på avsked, ceremonin vid ankomst eller avgång, för alla vet att när de säger ”vi ses igen” menar de i verkligenheten ”vi kanske aldrig ses igen”.

Kamrat Narmada, kamrat Maase och kamrat Rupi går olika vägar. Kommer jag någonsin att se dem igen?

Så går vi igen. Det blir varmare för var dag. Kamla plockar den första tendufrukten åt mig. Den smakar som sapodill. Jag har blivit tamarindtok. Den här gången slår vi läger nära ett vattendrag. Kvinnor och män turas om att bada i grupper. På kvällen får kamrat Raju ett helt paket 'biskvier'. Nyheter:

·         Sextio personer arresterade i Manpurdivisionen i slutet av januari 2010 har ännu inte uppvisats i domstol.

·         Stora grupper av poliser har anlänt till södra Bastar. Urskillningslösa attacker pågår.

·      I byn Kachlaram dödades den 8 november 2009 Bijapur Jila, Dirko Madka (60) och Kovasi Suklu (68).

·      Den 24 november dödades Madavi Baman (15) i byn Pangodi.

·      Den 3 december dödades också Madavi Budram från Korenjad.

·      Den 11 december dödades 7 personer (namn har inte meddelats) i byn Gumiapal, Darbadivisionen.

·      Den 15 december, byn Kotrapal, Veko Sombar och Madavi Matti (båda med i KAMS) dödade.

·      Den 30 december, byn Vechapal, Poonem Pandu och Poonem Motu (far och son ) dödade.

·      I januari 2010 (datum okänt), ledaren för Janatana Sarkar i byn Kaika, Gangalaur, dödad.

·      Den 9 januari, 4 personer dödade i byn Surpangooden, Jagargondaområdet.

·      Den 10 januari, 3 personer dödade i byn Pullem Pulladi (inga namn ännu).

·      Den 25 januari, 7 personer dödade i byn Takilod, Indravatiområdet.

·      Den 10 februari (Bhumkaldagen), Kumli våldtagen och dödad i byn Dumnaar, Abujhmad. Hon var från en by som heter Paiver.

·      2 000 soldater från Indisk-tibetanska gränspolisen (ITBP) har slagit läger i Rajnandgaonskogen.

·      Ytterligare 5 000 BSF-soldater har anlänt till Kanker.

Och sedan:

·         PLGA:s kvot fylld.

Några gamla dagstidningar har anlänt också. Det är en massa skrivet om naxaliter. En skrikande rubrik summerar det politiska klimatet perfekt: ‘Khadedo, Maaro, Samarpan Karao (Eliminera, döda, tvinga dem ge upp)'. Under detta: ‘Vaarta ke liye loktantra ka dwar khula hai’ (Demokratins dörr är alltid öppen för samtal.) En andra säger att maoisterna odlar cannabis för att göra pengar. Den tredje har en ledare som säger att området som vi har varit lägrade i och går igenom är helt under poliskontroll. 

Ungkommunisterna tar klippen för att öva läsning. De går runt lägret och läser de maoistfientliga artiklarna högt med radiopratarröster. Ny dag. Ny plats. Vi har kamperat i utkanterna av byn Usir, under stora mahuaträd. Mahuan har just börjat blomma och släpper sina blekt gröna blommor som ädelstenar på skogsgolvet. Luften är mättad av dess lätt rusande doft. Vi väntar på barnen från skolan i Bhatpal som stängdes efter sammandrabbningen i Ongnaar. Den har förvandlats till polisläger. Barnen har skickats hem. Detta är också sant om skolorna i Nelwad, Moonjmetta, Edka, Vedomakot och Dhanora.

 Skolbarnen från Bhatpal dyker inte upp.


Pagefrisyrbrigadeb: I Bastar kan kvinnor med pagefrisyr bli dödade

Kamrat Niti (mest efterlyst) och kamrat Vinod leder oss på en lång vandring för att se raderna av vattensammlingsanläggningar och bevattningsdammar som har byggts av den lokala Janatana Sarkar. Kamrat Niti talar om omfattningen av jordbruksproblem de måste handskas med. Bara 2 procent av marken är bevattnad. I Abujhmad kände man inte till plogning förrän för tio år sedan. I Gadchiroli å andra sidan håller hybridsäd och kemiska insektsbekämpningsmedel på att äta sig in. ”Vi behöver brådskande hjälp i jordbruksdepartementet” säger kamrat Vinod. ”Vi behöver folk som vet om utsäde, organiska insektsbekämpningsmedel, permakultur. Med lite hjälp skulle vi kunna göra en hel del.”

Kamrat Ramu är bonden ansvarig för Janatana Sarkar-området. Han visar oss stolt runt åkrarna där de odlar ris, auberginer, syra, lök, kålrabbi. Sedan visar han oss med samma stolthet en stor, men snustorr bevattningsdamm. Vad är detta? ”Den här har inte ens vatten under regnperioden. Den är grävd på fel ställe” säger han med ett leende virat runt ansiktet. ”Den är inte vår, den grävdes av Looti Sarkar (regeringen som plundrar).” Det finns två parallella regeringssystem här, Janatana Sarkar och Looti Sarkar.

Jag tänker på vad kamrat Venu sade till mig: de vill krossa oss, inte bara för mineralerna, utan för att vi erbjuder världen en alternativ förebild.

Det är inget alternativ ännu, denna tanke på Gram Swaraj (Kommunal självförvaltning) med Gevär. Det är för mycket hunger, för mycket sjukdom här. Men den har säkert skapat möjligheterna för ett alternativ. Inte för hela världen, inte för Alaska eller New Delhi, inte ens för hela Chhattisgarh, men för sig själv. För Dandakaranya. Det är världens bäst bevarade hemlighet. Den har lagt grunden för ett alternativ till sitt eget utplånande. Den har utmanat historien. Mot de värsta odds har den skapat en ritning för sin egen överlevnad. Den behöver hjälp och fantasi, den behöver läkare, lärare, bönder.

Den behöver inte krig.

Men om krig är allt den får kommer den att slå tillbaka.

Under de kommande dagarna möter jag kvinnor som arbetar i KAMS, olika funktionärer i Janatana Sarkar, medlemmar av Dandakaranya Adivasi Kisan Mazdoor Sangathan (DAKMS), familjer till personer som har dödats, och bara vanliga människor som försöker handskas med livet under dessa förskräckande tider.

Jag mötte tre systrar – Sukhiari, Sukdai och Sukkali – inte unga, kanske i fyrtioårsåldern, från Narayanpurdistriktet. De har varit med i KAMS under tolv år. Byborna är beroende av dem för att handskas med polisen. ”Polisen kommer i grupper på två till trehundra. De stjäl allt: smycken, kycklingar, grisar, byttor och pannor, bågar och pilar” säger Sukkali, ”de lämnar inte ens en kniv”. Hennes hus i Innar har bränts två gånger, en gång av Nagabataljonen och en gång av CRPF. Sukhiari har arresterats och fängslats i Jagdapur under sju månader. ”En gång tog de en hel by och sa att männen alla var naxaliter.” Sukhiari följde efter med alla kvinnorna och barnen. De omringade polisstationen och vägrade att gå innan männen frigetts. ”Närhelst de för bort någon” säger Sukdai, ”måste du omedelbart gå och ta dem tillbaka. Innan de skriver någon rapport. Har de väl skrivit ned det i sin bok blir det väldigt svårt.”

Sukhiari som fördes bort som barn och tvångsgiftes med en äldre man (hon rymde och gick för att bo med sin syster), organiserar nu massmöten, talar vid möten. Männen är beroende av henne för beskydd. Jag frågade henne vad partiet betyder för henne. “Naxalvaad ka matlab hamara parivaar (Naxalvaad betyder vår familj). När vi hör om ett angrepp är det som om vår familj har skadats” säger Sukhiari.

Jag frågade henne om hon visste vem Mao var. Hon log blygt. ”Han var en ledare. Vi arbetar för hans vision.”

Jag mötte kamrat Somari Gawde. Tjugo år gammal hade hon redan avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff i Jagdalpur. Hon var i byn Innar den 8 januari 2007, dagen då 740 polismän lade en avspärrning runt den eftersom de hade underrättelser om att kamrat Niti fanns där. (Det gjorde hon, men hon hade gått vid den tid när de anlände.) Men bymilisen, av vilken Somari var medlem, fanns fortfarande där. Polisen öppnade eld i gryningen. De dödade två pojkar, Suklal Gawde och Kachroo Gota. Sedan fångade de tre andra, två pojkar, Dusri Salam och Ranai, och Somari. Dusri och Ranai bands och sköts. Somari blev slagen så att hon nästan dog. Polisen fick tag på en traktor med dragvagn och lastade de döda kropparna på den. Somari tvingades sitta med de döda och togs till Narayanpur.

Jag mötte Chamri, mor till kamrat Dilip som blev skjuten den 6 juli 2009. Hon säger att efter de hade dödat honom band polisen hennes sons kropp till en stång, som ett djur, bar den med sig. (De måste visa upp kroppar för att få sina kontantbelöningar, innan någon annan lägger sig i.) Chamri sprang efter dem hela vägen till polisstationen. När de kom dit hade kroppen inte en tygtrasa på sig, På vägen, säger Chamri, lämnade de kroppen vid vägkanten medan de stannade vid en dhaba [lokala restauranger vid landsvägar i Indien] för att få te och kakor. (Som de inte betalade för.) Tänk på denna mor ett ögonblick som följer sin sons lik genom skogen, som stannar på håll för att vänta på att hennes sons mördare skall bli färdiga med sitt te. De lät henne inte få sonens kropp tillbaka så att hon kunde ge honom en riktig begravning. De lät henne bara slänga en näve jord i hålet där de begravt de andra som de dödat den dagen. Chamri säger att hon vill ha hämnd. Badla ku badla. Blod för blod.

Jag mötte de valda medlemmarna av Marskola Janatan Sarkar som administrerar sex byar. De beskrev en polisräd: de kommer på natten, 300. 400, ibland 1 000 av dem. De lägger en spärr runt byn och ligger och väntar. I gryningen fångar de de första människorna som går ut till fälten och använder dem som mänskliga sköldar för att komma in i byn, för att visa dem var minfällorna finns. ('Booby-traps' har blivit ett gondi-ord. Alla ler alltid när de hör eller säger det. Skogen är full av minfällor, verkliga eller falska. Till och med PLGA måste ha vägledning förbi byar.) När polisen väl går in i en by plundrar de och stjäl och bränner hus. De kommer med hundar. Hundarna fångar de som försöker fly. De jagar kycklingar och grisar och polisen dödar dem och tar bort dem i säckar. Specialpoliser kommer tillsammans med polisen. Det är de som vet var folk gömmer sina pengar och juveler. De fångar folk och för bort dem. Och pressar ut pengar innan de släpper dem. De har alltid några extra 'naxaldresser' med sig ifall de hittar någon att döda. De får pengar för att döda naxalitern, så de tillverkar några. Bybor är för rädda för att stanna hemma.


Klädda för fest: Adivasipojkar i färgglada traditionella kläder för att fira Bhumkaldagen

I denna skog som ser lugn ut verkar livet vara fullständigt militariserat nu. Folk känner till ord som Cordon och Search, Firing, Advance, Retreat, Down, Action! För att ta in sina skördar måste de få PLGA att sända ut en vaktpatrull. Att fara till marknaden är en militär operation. Marknaderna är fulla av mukhbirs (informatörer) som polisen har lockat från deras byar med pengar. Det sägs mig att det finns en mukhbir mohalla (koloni av informatörer) i Narayanpur där åtminstone 4 000 mukbhirs bor. Männen kan inte gå till marknaden längre. Kvinnorna går, men de är noga övervakade. Om de köper bara lite extra anklagar polisen dem för att handla det åt naxaliterna. Apotekare har ålagts att inte låta folk köpa medicin utom i mycket små kvantiteter. Lågprisransoner från Public Distribution System (PDS), socker, ris, fotogen, lagras i eller nära polisstationer vilket gör det omöjligt för de flesta människor att köpa.

Artikel 2 i Förenta Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord definierar det som:

Någon av följande handlingar begådda med avsikt att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp, såsom: att döda medlemmar av gruppen; orsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen; medvetet påtvinga gruppen livsvillkor som avser att orsaka dess fysiska förstörelse helt eller delvis; påtvinga åtgärder avsedda att förebygga födslar inom gruppen; [eller] tvångsmässigt överföra barn ur gruppen till en annan grupp.

Allt gående tycks slutligen ha gripit tag i mig. Jag är trött. Kamla ger mig en kruka varmt vatten. Jag badar bakom ett träd i mörkret. Men jag kan inte äta middag utan kryper ner i min sovsäck för att sova. Kamrat Raju tillkännager att vi måste röra på oss. Det händer ofta, naturligtvis, men i kväll är det hårt. Vi har kamperat på en öppen äng. Vi har hört bombardemang på avstånd. Vi är 104. Återigen, enkel rad genom natten. Syrsor. Lukten av något som lavendel. Klockan måste ha varit efter elva när vi anlände till platsen där vi skall tillbringa natten. Uppstickande klippor. Formation. Upprop. Någon knäpper på radion. BBC säger att det skett ett angrepp på ett läger för Eastern Frontier Rifles i Lalgarh, Västbengalen. Sextio maoister på motorcyklar. Fjorton poliser dödade. Tio saknade. Vapen tagna. Det är ett nöjt mummel i ledet. Maoistledaren Kishenji intervjuas. När kommer ni att stoppa detta våld och komma till samtal? När Operation Grön Jakt är avblåst. När som helst. Säg åt Chidambaram att vi kommer att prata. Nästa fråga: Det är mörkt nu, ni har lagt ut landminor, förstärkningar har kallats in, kommer ni att angripa dem också? Kishenji: Ja, naturligtvis, annars kommer folk att slå mig. Det skrattas i ledet. Sukdhev klargöraren säger: ”De säger alltid landminor. Vi använder inte landminor. Vi använder IED.”

Ännu en lyxsvit i det tusenstjärniga hotellet. Jag känner mig sjuk. Det börjar regna. Det fnissas lite. Kamla kastar en jhilli över mig. Vad mer behöver jag? Alla andra bara rullar in sig i sina jhillis.

Till nästa morgon har likräkningen i Lalgarh stigit till 21, 10 saknas.

Kamrat Raju är omtänksam denna morgon. Vi kommer inte att flytta förrän på kvällen.

En kväll är folk samlade som mal runt en ljuspunkt. Det är kamrat Sukdhevs lilla dator, driven av en solpanel, och de ser på Mother India, piporna på deras gevär är i siluett mot himlen. Kamla verkar inte intresserad. Jag frågar henne om hon tycker om att se på filmer. “Nahin didi. Sirf ambush video (Nej didi. Bara bakhållsvideos.)” Senare frågar jag kamrat Sukdhev om dessa bakhållsvideos. Utan att röra på ett ögonlock spelar han en för mig.

Det börjar med bilder från Dandakaranya, floder, vattenfall, närbild på en kal gren på ett träd, en brainfeverfågel som ropar. Sedan plötsligt en kamrat som ansluter en IED och döljer den med torra löv. En kavalkad av motorcyklar sprängs. Där är stympade kroppar och brinnande motorcyklar. Vapnen tas bort. Tre polismän som verkar lida av krigsneuros har bundits.

Vem filmar detta? Vem leder operationerna? Vem försäkrar de fångade poliserna att de kommer att bli släppta om de ger upp? (De släpptes. Jag bekräftar det senare.)

Jag känner den där milda lugnande rösten. Den tillhör kamrat Venu.

”Det är bakhållet i Kudur” säger kamrat Sukdhev.

Han har också ett videoarkiv av brända byar, vittnesmål från ögonvittnen och släktingar till de döda. På de svärtade väggarna av ett bränt hus står det 'Nagaaa! Född att döda!' Där finns bilder av en liten pojke vars fingrar höggs av för att inviga Bastarkapitlet av Operation Grön Jakt. (Det finns till och med en TV-intervju med mig. Mitt arbetsrum. Mina böcker. Egendomligt.)

På kvällen är det nyheter på radion om en annan naxalitattack. Den här i Jamui, Bihar. Den säger att 125 maoister angrep en by och dödade 10 personer som tillhör Korastammen som vedergällning för att de gett information till polisen som ledde till döden för sex maoister. Naturligtvis vet vi att mediarapporten kan vara sann eller inte sann. Men om den är det, är detta oförlåtligt. Kamrat Raju och Suhkdev ser klart störda ut.

Nyheterna som har kommit från Jharkhand och Bihar är störande. Den förskräckliga halshuggningen av polismannen Francis Induvar är ännu i allas färska minne. Det är en påminnelse om hur den väpnade kampens disciplin kan lösas upp i låga handlingar av kriminellt våld, eller i otäcka identitetskrig mellan kaster och samhällen och religiösa grupper. Genom att institutionalisera orättvisa på det sätt som den gör har den indiska staten förvandlat det här landet till en krutburk av massiv oro. Regeringen har ganska fel om den tror att genomförande av 'riktade mord' för att göra det maoistiska CPI 'huvudlöst' kan få stopp på våldet. Tvärtom kommer våldet att spridas och intensifieras, och regeringen kommer inte ha någon att prata med.

Under mina sista dagar snirklar vi oss genom den frodiga vackra Indravatidalen. När vi går längs en bergssluttning ser vi en annan rad människor som går i samma riktning, men på andra sidan floden. Jag får höra att de är på väg till ett möte mot en damm i byn Kudur. De har ine gått under jorden och är obeväpnade. Ett lokalt möte för dalen. Jag passar på och ansluter mig till dem. Bodhghatdammen kommer att översvämma hela området som vi har vandrat genom i dagar. Hela denna skog, hela denna historia, alla dessa berättelser. Mer än 100 byar. Är det planen således? Att dränka folk som råttor så att det integrerade stålverket i Lohandiguda och bauxitgruvan och aluminiumraffinaderiet i Keshkals bergspass kan få floden?

Vid mötet säger folk som kommer miltals ifrån samma sak vi har hört åratals. Vi kommer att drunkna, men vi flyttar inte! De är uppjagade för att någon från Delhi är med dem. Jag säger till dem att Delhi är en grym stad som varken känner till eller bryr sig om dem.

Bara veckor innan jag kom till Dandakaranya besökte jag Gujarat. Sardar Sarovardammen har mer eller mindre nått sin högsta höjd nu. Och nästan varenda sak som Narmada Bachao Andolan (NBA) förutsade skulle hända har hänt. Folk som förflyttades har inte rehabiliteras men det behöver inte sägas. Kanalerna har inte byggts. Det finns inga pengar. Så Narmadas vatten har avletts i Sabarmatis tomma flodbädd (som försågs med dammar för länge sedan). Det mesta av vattnet har slukats av städer och storindustri. Effekterna nedströms – saltvatten som tränger in i ett delta  utan någon flod – blir allt svårare att mildra.


Den långa vandringen: Maoister vandrar i Bastar, på ett led som alltid

Det fanns en tid då tron att Stora Dammar var 'det moderna Indiens tempel' var felaktig men kanske förståelig. Men idag, efter allt som hänt, och när vi vet allt det vi vet, måste det sägas att Stora Dammar är ett brott mot mänskligheten.

Bodhghatdammen lades på hyllan 1984 efter att lokalbefolkningen protesterade. Vem kommer att stoppa den nu? Vem kan hindra att Indravati blir stulet? Någon måste.

Under den sista kvällen slog vi läger vid basen av den branta kulle vi skulle bestiga på morgonen för att komma ut på vägen där en motorcykel skulle plocka upp mig. Skogen har ändrats ända sedan jag först steg in i dem. Chiraunji, kapok och mangoträd har börjat blomma.

Byborna från Kudur sänder en stor bytta nyfångad fisk till lägret. Och en lista för mig, med 71 sorter av frukt, grönsaker, ärtväxter och insekter de får från skogen och odlar på sina fält, tillsammans med marknadspriset. Det är bara en lista. Men det är också en karta över deras värld.

Djungelposten anländer. Två kakor för mig. En dikt och en pressad blomma från kamrat Narmada. Ett underbart brev från Maase. (Vem är hon? Kommer jag någonsin att få veta?)

Kamrat Sukhdev frågar om han kan ladda ner musiken från min Ipod till hans dator. Vi lyssnar till en inspelning av Iqbal Bano som sjunger Faiz Ahmad Faiz’ Hum Dekhenge (Vi kommer att bevittna dagen) vid den berömda konserten i Lahore under den värsta repressionen under Zia-ul-Haqs år.

Jab ahl-e-safa-Mardud-e-haram,
Masnad pe bithaiye jayenge

(När kättarna och de skymfade kommer att sättas högst)

Sab taaj uchhale jayenge
Sab takht giraye jayenge

(Alla kronor kommer att ryckas bort
Alla troner störtas)

Hum dekhenge

Femtio tusen människor i publiken i detta Pakistan börjar en utmanande sång: Inqilab Zindabad! Inqilab Zindabad! Alla dessa år senare vibrerar den där sången genom denna skog. Egendomligt vilka allianser som skapas.

Inrikesministern har utfärdat beslöjade hotelser mot de som ”felaktigt erbjuder intellektuellt och materiellt stöd till maoister”. Kvalificerar musik till det?

I gryningen säger jag adjö till kamrat Madhav och Joori, till unge Mangtu och alla de andra. Kamrat Chandu har gått för att organisera motorcyklarna och skall gå med mig till landsvägen. Kamrat Raju kommer inte (klättringen skulle vara helvetisk för hans knän). Kamrat Niti (Mest eftersökt), kamrat Sukhdev och fem andra kommer att ta mig upp på kullen. När vi börjar gå osäkrar Niti och Sukhdev i förbigående sina AK. Det är första gången jag sett dem göra det. Vi närmar oss 'gränsen'. ”Vet du vad du ska göra om vi blir beskjutna?” frågar Sukdhev oberört, som om det vore det mest naturliga i världen.

”Ja” säger jag, ”genast förklara en obegränsad hungerstrejk.”

Han satte sig på en klippa och skrattade. Vi klättrade under ungefär en timme. Just nedanför vägen satt vi i en stenig alkov, helt dolda, som en bakhållsgrupp, och lyssnade efter ljudet från motorcyklar. När det hörs måste avskedet bli kort. Lal Salaam kamrater.

När jag såg bakåt var de fortfarande där. Vinkade. En liten grupp. Folk som lever med sina drömmar, medan resten av världen lever med sina mardrömmar. Jag tänker på den här resan varje kväll. Den där natthimlen, dessa skogsstigar. Jag ser kamrat Kamlas hälar i hennes slitna sandaler, upplysta av ljuset från min ficklampa. Jag vet att hon måste vara i rörelse. Att marschera, inte bara för sig själv, utan för att hålla hoppet levande i oss alla.

 ____________________

Arundhati Roy intervjuad av Democracy Now!

 


Källa:  Walking With The Comrades

Originalartikel publicerad den 29 mars 2010.

Om skribenten

Björnbrum är medarbetare till och Einar Schlereth medlem av Tlaxcala, översättarnas internationella nätverk för språklig mångfald. Denna översättning får fritt återges, förutsatt att dess författare, översättare, korrekturläsare och källa anges.

URL till denna artikel på Tlaxcala:
http://www.tlaxcala.es/pp.asp?reference=10527&lg=sv

  


TYFONZONEN: 10/05/2010

 
 SKRIV UT DENNA SIDA SKRIV UT DENNA SIDA 

 SKICKA DENNA SIDA SKICKA DENNA SIDA

 
DENNA SIDADENNA SIDA 

 tlaxcala@tlaxcala.es

  8:13