David Cronin: Du föddes i Tel Aviv på 1950-talet. Var dina föräldrar Förintelseöverlevare?

Gideon Levy: De var inte Förintelseöverlevare, de helt enkelt lämnade Europa 1939. Min far var från Tyskland, min mor var tjeckiska. Båda var egentligen typiska flyktingar eftersom min far kom med ett illegalt fartyg, vilket blev stoppat i ett halvår i Beirut av britterna och först efter ett halvår till havs kunde det ta sig fram till Palestina. Min mor kom med ett Rädda barnen-projekt. Hon kom utan sina föräldrar direkt till en kibbutz.

Min far sa alltid att han aldrig fann sin plats i Israel. Han levde där i 60 år men hans liv var ruinerat. Han hade en juridikexamen men jobbade aldrig med det i Israel. Han talade aldrig bra hebreiska. Jag tror att han var verkligt traumatiserad hela sitt liv.

Samtidigt ville han heller aldrig åka tillbaka [till Europa], inte ens på besök. Han kom från Sudetenland, som kom att tillhöra Tjeckoslovakien. Alla tyskar fördrevs.

DC: Hur påverkades du av dina föräldrars förflutna när du växte upp?

GL: Jag var en typisk första generationens invandrare. Då min mor brukade tala tyska med mig skämdes jag så över att hon tilltalade mig på ett främmande språk. Hennes namn var Thea, men jag sa alltid att det var Lea. Thea är ett grekiskt namn från mytologin. Det är ett vackert namn, men som barn sa jag alltid Lea för att dölja att de var invandrare.

Min fars familjenamn var Loewy och under många år hette jag Loewy. Men sedan ändrade jag det till Levy och nu ångrar jag det starkt.

DC: Berätta om din militärtjänstgöring i den israeliska armén.

GL: Jag gjorde min militärtjänst vid [arméns] radiostation. Jag var alltid en god Tel Aviv-pojke, jag hade alltid konventionella åsikter. Jag växte inte upp i ett politiskt hem.

Jag var vid radiostationen i fyra år i stället för tre [som är standard inom armén] men det fjärde året var jag där som civilperson. Det är en väldigt populär radiostation. Armén finansierar den men den är helt civil.

Jag var helt blind för ockupationen. Det var ett ord som jag inte vågade uttala. Jag var en typisk produkt av den israeliska hjärntvätten, utan några tvivel eller frågor. Jag kände stor nationell stolthet – vi är de bästa.

Jag minns min första resa till de ockuperade områdena [Västbanken och Gazaremsan]. Det var många nationella känslor som väcktes när jag besökte Rakels grav och moskén i Hebron. Jag såg inga palestinier då, jag minns bara de vita lakanen på terrasserna. Jag var till och med övertygad om att de var glada över att vi hade erövrat dem, att de var så tacksamma för att vi befriade palestinierna från den jordanska regimen.

DC: Vad var vändpunkten som fick dig att kritisera ockupationen?

GL: Det var ingen vändpunkt. Det var en successiv process. Det började när jag började resa till de ockuperade områdena som journalist för Haaretz. Det var inte så att jag en dag bestämde att ”jag måste bevaka ockupationen”. Inte alls. Jag drogs till det successivt så som en fjäril dras till en eld eller ett ljus.

Mina politiska åsikter formades genom åren, det var inte så att det var en dag då jag förändrades. Det var verkligen en successiv process där jag insåg att detta är det största dramat: sionismen, ockupationen. Och samtidigt insåg jag att det inte fanns någon som berättade det för israelerna. Jag kom alltid med exklusiva reportage eftersom det nästan inte fanns någon där. Under den första [palestinska] intifadan fanns det ett större intresse hos israelisk media. Men mellan den första och andra intifadan var jag nästan ensam om att bevaka den palestinska sidan.

DC: Har du fullt ut förkastat sionismen?

GL: Sionismen har många betydelser. Visst, den vanliga föreställningen om sionismen inbegriper ockupationen, den innebriper uppfattningen att judar har fler rättigheter i Palestina än någon annan, att det judiska folket är ett utvalt folk, att det inte kan få råda jämlikhet mellan judar och araber, mellan judar och palestinier. Alla dessa uppfattningar som är grundläggande i den nuvarande sionismen, de kan jag inte dela. I den bemärkelsen kan jag definiera mig som antisionist.

Å andra sidan kan den sionistiska uppfattningen definieras som att det judiska folket har en rätt att leva i Palestina sida vid sida med palestinierna och att de bör göra allt i sin makt för att kompensera palestinierna för den hemska tragedi som de genomled 1948. I det fallet håller jag med.

DC: Om någon kallade dig för en moderat sionist, skulle du då ha några invändningar?

GL: De moderata sionisterna är som den sionistiska vänstern i Israel, som jag inte står ut med. Meretz och Peace Now, som till exempel inte är beredda att öppna ”1948-akten” och inse att vi inte kan lösa något förrän vi har löst detta. Dessa utgör de moderata sionisterna. I detta fall föredrar jag högeranhängarna. 

DC: Högeränhängarna är mer uppriktiga?

GL: Precis.

DC: Har du som israelisk jude stött på fientlighet från palestinier under ditt arbete i de ockuperade palestinska områdena?

GL: Aldrig. Och detta är otroligt. Jag har rest runt där i 25 år nu. Jag har varit [på plats] vid de flesta av de största tragedierna en dag efter att de ägt rum. Det har funnits folk som har förlorat fem barn, i ett fall sju barn.

Jag var alltid där på morgonen dagen efter och jag skulle ha förstått om de sa till mig: ”Hör du, vi vill inte tala med en israel, gå härifrån.” Eller om de sa till mig: ”Du är lika skyldig som alla andra israeler.” Nej, det fanns en öppenhet att berätta. Det fanns en naiv tro eller förhoppning att om de berättade om det för israelerna genom mig så skulle israelerna ändra sig, att en berättelse i israelisk media också skulle hjälpa dem.

De vet inte vem jag är. Gräsrötterna har aldrig hört talas om mig; det är inte som om jag är känd där. Den enda gången vi beskjöts i vår bil var av israeliska soldater. Det var sommaren 2003. Vi reste i en taxi med gul nummerplåt, i en israelisk taxi – skottsäker, annars skulle jag inte stå här nu. Det framgick klart och tydligt att det var en israelisk taxi. Vi följde de föreskrifter som gäller vid utegångsförbud. En officer sa till oss: ”Ni kan köra på den här vägen.” Och när vi körde på den vägen sköt dem på oss. Jag tror inte att de visste vilka vi var. De sköt på oss precis som de skjuter på någon annan. De var skjutglada, som de alltid är. Det var som att röka en cigarrett. De sköt inte bara ett skott. Hela bilen var full av kulor.

DC: Har du varit i Gaza nyligen?

GL: Jag har hindrats från att åka dit. Senast jag var där var i november 2006. Som jag nämner i förordet till min bok så besökte jag Indira Gandhi-dagiset i Gaza dagen efter att en barnsköterska [Najwa Khalif], som var lärare på förskolan, mördades framför ögonen på alla barn [av en israelisk missil]. När jag kom dit höll de på att rita döda kroppar, med flygplan i himlen och en stridsvagn på marken. Jag hade precis varit på barnsköterskans begravning. Det kallades inte Indira Gandhi-dagiset för att [den mördade indiska premiärministern] Indira Gandhi var inblandad utan för att dagisets ägare hade döpts till Indira Gandhi som en hyllning till Indira Gandhi.

DC: Du har ofta talat om hur du åtnjuter full frihet att skriva vad vill. Men får du intrycket av att livet blir allt svårare för personer med kritiska röster i Israel och att staten aktivt försöker stävja oliktänkande?

GL: Jag personligen, som skriver för Haaretz och framträder i teve, jag har i praktiken aldrig åtnjutit någon sådan frihet. Jag är med på teve varje vecka i ett diskussionsprogram. Vissa år var jag tvungen att vara försiktigare, vissa år då orden ”krigsförbrytelser” var förbjudet, till och med i Haaretz. I dag är de orden överallt och jag är helt, helt fri. Inga påtryckningar från myndigheterna eller armén – ingenting.

Men visst, under det senaste året har det funnits riktiga sprickor i det demokratiska systemet i Israel. [Myndigheterna har] försökt stoppa demonstranter från att nå Bilin [en by på Västbanken där ständigt återkommande protester mot Israels mur hålls]. Men det förekommer också en process för att delegitimera alla slags grupper och [NGO:er] och att verkligen tysta många röster. Det är systematiskt – det är inte bara här och var. Saker och ting blir mycket svårare. De gjorde det mot ”Breaking the Silence” [en grupp soldater som är kritiska mot ockupationen] på ett väldigt fult men effektivt sätt. Breaking the Silence har svårt för att höja rösten numera. Och de har också gjort det mot många andra organisationer, däribland International Solidarity Movement, som i Israel beskrivs som fiender.

DC: Mötte du någonsin Rachel Corrie, den amerikanska fredsaktivisten som dödades av en israelisk bulldozer för sju år sedan?

GL: Jag träffade henne aldrig, tyvärr. Jag såg just i förra veckan filmen om henne. Rachel, James Miller och Tom Hurndall dödades alla tre inom loppet av sex eller sju veckor, en efter en, vid samma plats i Gaza, mer eller mindre. Det var uppenbart att detta var ett budskap.

DC: Vad trod du om hennes föräldrars beslut att stämma staten Israel för mordet?

GL: Fantastiskt. Jag såg dem båda när de var i Israel. De är verkligen storsinta. De talar om tragedin för soldaten som dödade deras dotter, om att också han är ett offer. Och de är så dämpade. Jag beundrar hur de hanterar det och jag hoppas att de kommer att vinna. De förtjänar kompensation, ursäkter, någonting. Deras dotter blev dödad.

Jag deltog i en film om James Miller, en BBC-dokumentär. Berättelsen om James Miller är ännu mer hjärtskärande. Det var ett riktigt mord. De visste att han var journalist. Och de sköt honom.

DC: Vad tänker du om Israels så kallade förolämpning mot USA då man tillkännagav att man ska bygga nya bosättningar i Östra Jerusalem under vice president Joe Bidens besök i Mellanöstern?

GL: Jag tror verkligen att det är för tidigt att säga. Någonting håller på att hända. Visst är det en förändring i luften. Visst svettas [Israels premiärminister Benjamin] Netanyahu. Och frågan är: har amerikanerna en tydligt dagordning?

En sak måste vi ha klart för oss: Israel har aldrig varit så beroende av USA som det är i dag. Fram tills nu har [Barack] Obama gjort alla tänkbara misstag. Hans första år var bortkastat. Men vi måste ändå ge dem [amerikanerna] en chans eftersom det faktiskt finns en förändring i tonen. Men jag är rädd för att deras huvudsakliga målsättning är att få bort Netanyahu. Och om så är fallet kommer det inte att leda någonstans. Vem som än ersätter honom kommer att vara av samma kaliber, bara vänligare. Vi kommer återigen att få se sken av en fredsprocess, av pressfotograferingar och petitesser som inte leder någonstans. Ur det perspektivet föredrar jag en högerregering. En sådan är i varje fall vad den utger sig för att vara.

DC: Spanien, nuvarande ordförandeland för Europeiska unionens råd, tycks vara angeläget att stärka EU:s relationer med Israel. Vilken signal skulle en ökad integrering av Israel inom EU:s politiska och ekonomiska ram skicka?

GL: Jag anser att det vore skamligt att belöna Israel nu. Belöna för vad? För att de bygger fler bosättningar? Men jag tror också att Europa kommer att rätta sig efter förändringar i Washington eftersom man nästan blint rättar sig efter vad amerikanerna än gör.

DC: Nyligen uppstod en mindre kontrovers med anledning av att Ethan Bronner, korrespondent för The New York Times i Jerusalem, har en son i den israeliska armén. Har du några barn i armén och tror du att Bronner har komprometterats av detta?

GL: Min son tjänstgör i armén. Min son tjänstgör inte i [de ockuperade] områdena men jag har alltid frikopplat mig från mina söner. De har sina egna liv och jag har inte försökt påverka dem.

Beträffande Ethan Bronner så är det verkligen en känslig fråga. Det faktum att det är så många judiska reportrar, sionistiska reportrar som rapporterar för media i sitt hemland från Mellanöstern är ett verkligt problem. Å andra sidan vet jag av erfarenhet att du kan ha en son i armén och vara väldigt kritisk mot dig själv. Jag skulle inte använda detta ett skäl till att inte låta honom bevaka Mellanöstern för The New York Times, även om jag måste säga att jag till exempel inte tror att The New York Times skulle ha någon vars son tillhör [den palestinska motståndsorganisationen] Al-Aksabrigaderna som sin korrespondent i Jerusalem.

DC: Vilken roll kan journalister spela i försöket att uppnå en rättvis och hållbar lösning på den israelisk-palestinska konflikten?

GL: Det är en enorm historisk roll som israelisk media spelar. Israelisk media, som är fri media, fri från censur, fri från myndighetspåtryckningar, har avhumaniserat palestinierna, demoniserat dem. Utan medverkan från israelisk media skulle ockupationen inte ha pågått så pass länge. Den har en destruktiv inverkan på sätt som jag inte ens kan beskriva. Det är inte Rumänien, det är inte ens Sovjetryssland. Det är en fri demokrati, media skulle kunna spela vilken roll som helst men har valt att spela denna roll. Huvudsakligen rör det sig om informationsflödet. Det är ensidigt, så mycket propaganda och lögner och okunnighet.

Källa:
A rare voice of courage: journalist Gideon Levy interviewed

Originalartikel publicerad den 31 mars 2010.

Om skribenten

Kristoffer Larsson och Fausto Giudice är medlemmar av Tlaxcala, översättarnas nätverk för språklig mångfald. Denna översättning fritt återges, förutsatt att dess författare, översättare, korrekturläsare och källa anges.

URL till denna artikel på Tlaxcala: http://www.tlaxcala.es/pp.asp?reference=10693&lg=sv