Edward Said föddes 1935 i Jerusalem i en välmående protestantisk palestinsk familj och han dog 2003 i New York. Under sin ungdom levde han mest in Kairo men familjen hade nära kontakt med släkten i Palestina och Libanon. Jag kan rekommendera hans memoarer som ger en djup (tillbaka)blick in i en upplyst och intellektuell familj i främre orienten under trettio- och fyrtiotalet.

 

Vid 16 år fyllda flyttade han till USA för att studera (där hans far hade levt länge och t.o.m. fått medborgarskap). Han tog sin magisterexamen vid Harvarduniversitetet och blev så småningom professor i engelska och komparativ litteratur som han undervisade i vid Columbia, Harvard och Yale.

 

Hans viktigaste böcker är Orientalism och Kultur och imperialism.1 Utöver sina litterära verk kämpade han för palestiniernas rättigheter, satt en tid i exil-parlamentet men efter Oslo-överenskommelsen kom han ihop sig med Arafat. Said ansåg med rätta att palestinierna hade blivit lurade. Said ansåg liksom Israel Shamir att ett demokratiskt Palestina med lika rättigheter för alla skulle vara den mest rationella lösningen.

 

Och nu hörde jag i alla fall hans sista intervju och efteråt tog jag för andra gången fram hans kanske viktigaste verk: ”Kultur och imperialism”. Och det slog mig hur dämpad hans röst redan då hade varit i det sista kapitlet. Men detta var egentligen ingenting att förundra sig över eftersom alla hans små förhoppningar hade grusats. Läser man bara de sista kapitlen igen så häpnar man hur hopplöst föråldrad många av hans beskrivningar av verkligheten verkar i dagens läge efter bara 11 år som gått sedan den här boken gavs ut.

 

 

Hans verk behåller ändå sin aktualitet. Det är storslaget, suggestivt och samtidigt sporrande med all sin lärdom. Edward Said har ju varit en riktig ”homme des lettres” (i singular betyder lettre bokstav eller brev/skrivelse och i plural är ”lettres” humaniora eller literaturvetenskap). Dock just därför lägger man inte särskilt märke till en del svagheter, orimligheter, och t.o.m. fel vid första läsningen. Att jag tar upp några av dessa punkter minskar inte min uppskattning av Said som en av vårt tids stora skribenter för jag följer egentligen bara hans råd att läsa böcker kontrapunktiskt.

 

För det första märker man att han är amerikan, visserligen född i Libanon och senare uppväxt i Egypten. Men sen han blev sexton levde han och dog han i USA. Och det förklarar att han ganska ofta garderar sig när han just har gjort några djärva konstateranden om imperialism och speciellt amerikansk imperialism. Som exempel kan nämnas: ”Frankrike och Storbritannien lämnade de mesta av sina lysande besittningar efter andra världskriget och de mindre makterna gjorde sig också av med sina avlägsna lydländer.”2 De varken ”lämnade” eller ”gjorde sig av” med sina besittningar utan de blev tvingade till detta. Eller en formulering som ”Förenta Staternas sammandrabbning med Irak”3 när han menar första aggressionskriget mot Irak. Sådana milda ord använder han ganska ofta. Eller också använder Said ofta vändningar som ”därmed vill jag inte säga” eller ”det betyder inte” osv. varmed han försvagar sina konstateranden. Dock kan man ju förstå att han som ”arab” i USA var i en utsatt position och att han troligtvis aldrig kände sig riktigt säkert i deras demokrati.

 

Inledningsvis betonar Said att han inte tar upp Rysslands, Istanbuls, Portugals och Spaniens imperier inte därför att dom ”var mindre imperialistisk” 4 utan därför att ”den brittiska, franska och amerikanska … kulturellt är central.”5 Sen byggar han en hel teori om den avgörande betydelsen av kulturen i alla deras förgreningar men speciellt den borgerliga romanformen för imperiets upprätthållande.

 

Men på så vis blir han oss skyldig en förklaring hur portugiserna och spanjorerna kunde upprätthålla sina imperier ganska utmärkt över flera hundra år helt utan romaner och annan kultur (om man nu inte vill betrakta det tvångsmässiga införandet av religionen och byggandet av de därtill nödvändiga templer som ett kulturdåd). De bevisade att extrem terror, folkmord, godtycke, rättslöshet och förtrampandet av alla de folk som inte ansågs som människor räckte till för att suga enorma rikedomer ur deras länder som i Europa kom att sätta igång den industriella utvecklingen.

 

Spanjorerna var ju först med att lägga under sig ett helt främmande folk av annat folkslag och det blev Kanarieöarna (visserligen lade England under sig Irland ännu tidigare men till en början var det mera början till imperiebyggandet liksom Sverige började med Finland och Tyskland med de slaviska staterna öster om Elbe). Långt innan Amerika ”upptäcktes” började slaget om den strategiskt belägna ögruppen som pågick flera årtionden. Folket med sin drottning i spetsen gjorde hjältemodigt motstånd men gick slutligen under för de avancerade vapnen, de oerhörda brutaliteter och de kristnas bedrägerier och trolöshet. I detta krig fick spanjorerna inte bara en språngbräda till Amerika – där passatvindarna blåser förbi och rakt över till Västindien – utan där slipades också de vapen som aldrig blev slöa: ”de” med brun hudfärg är egentligen inga människor, de är nära besläktade med djur och överhuvudtagit är det tvivelaktigt om de har en själ. Bilden av den ”vilde” präglades där och då.

 

Längre fram i ”Kultur och imperialism” 6 blir det fel när Said citerar Bernal: ”… att den grekiska civilisationen hade sina rötter i egyptiska, semitiska och andra sydliga och östliga kulturer … men under århundraden omformulerades den så att den blev ”arisk”. Den store senegaliske historiker, fysiker och filosof Cheikh Anta Diop bevisade att alla grekiska källor alltid bara nämnde det SVARTA Egypten som vetenskapens källa. Och visserligen bevisade han också noggrant alla dessa groteska försök till omformuleringar som antingen ville göra egypterna till vita arier eller egyptiska provinser i semitiska länder till kulturens vagga7. Och nyss fick Anta Diop återigen upprättelse genom de utgrävningar som gjordes av den tyske arkeologen Wildung i Naga nära Meroë som sade: ”Das hat mein Weltbild umgestossen. Ägypten ‘lag’ in Afrika. (Detta har kastat omkull min världsbild. Egypten ‘låg’ i Afrika.)”8 Och detta är ju precis det som egypterna själva alltid påstod.

 

I ljuset av detta kan man också fråga sig om Verdi genom den franske egyptologen Mariett omedvetet blev till propagandist av teorin om att egyptierna tillhörde den vita kulturen som blev hotad av de svarta etiopierna. I så fall spelade Verdi honom ett spratt – kanske också omedvetet – genom att låta Radames älska Aida och rädda henne. En helt otänkbar företeelse i en imperial kontext och därmed ett förräderi av högsta rang som självklart förtjänar dödsstraffet. Men sen låter Verdi till slut faraos dotter Amneris sjunga fredens sång. Denna läsart undgick i alla fall Said som läser den ”mot bakgrund av Englands och Frankrikes rivalitet i Östafrika”.9

 

Märkligt nog nämnar Said aldrig Dr. Cheikh Anta Diop fastän han kanske själv har upplevt eller åtminstone hört talas om egyptologernas världskongress i Kairo 1973 där det fastslogs att Diops tes är korrekt.

 

En uppfattning hos Said som jag har väldigt svårt för är t. ex.: ”Underligt nog lever samma konfrontation också vidare i det enormt komplicerade och stillsamt intressanta samspelet mellan tidigare koloniala partner, till exempel mellan Storbritannien och Indien eller mellan Frankrike och de fransktalande länderna i Afrika. Men denna kommunikation brukar överröstas av den högljudda debatten mellan pro- och anti-imperialister …..”10 Konfrontation blir huxflux till intressanta samspel och till kommunikation mellan partner. Inte ett ord om att detta ”samspel” pågår bara mellan en mini-minoritet – eliten eller rättare sagt kompradorer – och de tidigare kolonialmakter och som tjänar nästan uteslutande deras och inte folkens intressen. Pengarna hamnar i kompradorernas stora fickor och försvinner in i hemliga bankkonton i de imperialistiska länderna.

 

Och så uppmanar Said på många ställen i sin bok de alternativa intellektuella i bägge läger – det imperialistiska och det i de före detta kolonierna – ”att modigt resa sig mot deras makt” (chauvinisterna, nationalisternas, imperialisternas) fastän han medger att den politiska verkligheten är besvärlig. Väldigt mild formulerad. Först i sista kapitlet nämnar han med några korta meningar mediernas makt. Men vem skall resa sig när också de sista vännerna försvinnar och upptäcker att de egentligen är imperialister som han klagade på i sin sista intervju? Hur och var skall de resa sig modigt om det inte finns nån möjlighet att publicera sig utom på några små Internetsidor eller bloggar eller i marginella tidningar och tidskrifter, och utan möjlighet att synas eller höras i TV:n eller radion eller på bio? Och när många modiga intellektuella kan vara glada när de inte mördas av CIA eller Mossad, glada att bara bli smutskastade, förlöjligade och ruinerade? Så Saids ord låter ganska voluntaristisk.

 

En annan sak som Said tar upp är ett urskuldande: ”Som barn av sin tid kunde Conrad inte bevilja de infödda deras frihet…”11 Han har till och med hittat några dumheter hos Marx12 men bortser från hans senare kraftfulla försvar av irländarnas, indiernas och afghanernas frihetskamp. Med uttrycket ‘barn av sin tid’ kan man försvara allt – och ändå inte. Efter Bartolomé de las Casas rapport 1552 om de förödelser och massakrer av 20 miljoner indios i Västindien och efter Montaignes radikala fördömanden av de kristnas monstruösiteter i Västindien13 kan man inte längre tala om ”som barn av sin tid”. Och definitivt inte efter ”Kommunistiska Manifestet” från 1847. Edvard Said skulle väl aldrig ha försvarat några dikter av idag skrivna à la Dante.

 

”Vad som delvis inspirerade mig att studera orientalism var min kritik av att universalism inom de klassiska studierna (för att inte tala om historia, antropologi och sociologi) var extremt eurocentrisk………” skriver Said och däri har han ju absolut rätt. Men att han sen ställer Alexander v. Humboldt i samma tradition som Gobineau är djupt orättvist. Visserligen har Alexander v. Humboldt uttalat rasistiska meningar i sina Sydamerika-böcker men han gjorde under sina sista år s.a.s. avbön och kämpade hårdnackat för att rasistiska lagar i Tyskland avskaffas och att svarta fick tyskt medborgarskap. Emedan Gobineau bygde en heltigenom rasistisk teori. Dessutom fanns en Heinrich Barth – vän med A. v. Humboldt och Goethe – som var den ende Afrikaforskaren som inte var rasist och som blev helt bortglömt i Tyskland emedan han i hela det centrala och västliga Afrika där han gjorde sin stora resa än idag är hyllad och hans stora verk fortfarande är en outtömlig källa för antropologer, sociologer, historiker och lingvister. Honom nämnar Said inte med ett ord.

 

Det finns fler namn som Said aldrig nämnar. Han skriver om Auerbach som ”levde i landsflykt i Istanbul undan det nazistiska Europa” och skrev Mimesis där han presenterade hela den europeiska litteraturen från Homeros till Virginia Woolf utan att nämna nåt utomeuropeiskt verk. Han kunde ju ha nämnt Paul Hindemith som också satt i Turkiet medan han tillsammans med turkiska musiker grundade den första turkiska symfoniorkestern. Eller den store författaren B. Traven som flydde undan den tysk-nazistiska terrorn innan Hitler fick makten och emigrerade till Mexico där han skrev ett monumentalt verk över de USA-imperialistiska härjningar i det mellersta och södra Amerika och indiofolkens ihärdiga motstånd. Hans böcker såldes i miljoner exemplar i hela världen – och många blev också filmatiserade.

 

Ett mycket märkligt uttalande gör Said på sidan 98: ”Medborgare och intellektuella i Förenta Staterna har ett speciellt ansvar för vad som utspelas mellan deras land och resten av världen, ett ansvar som på intet sätt kan avfärdas eller ogiltigförklaras genom att man säger att Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike eller Kina har varit eller är värre.” Och sen följer den långa men ofullständiga listan av alla de krig som USA har fört bara sedan andra världskriget. Sådant kan man ju bara skriva om man är antimarxist eller vill kasta en köttbit åt reaktionära läsare – fastän detta är osannolikt av det enkla skälet att reaktionärer inte läser hans böcker. Alltså antimarxist? Detta kunde förklara varför Said aldrig i hela den tjocka boken nämnar Mao Tse-tung och samtidigt blir nästan lyrisk när han talar om Fanon. Han framhäver i Fanons verk dess budskap ”att vi måste sträva efter att befria hela mänskligheten från imperialism; vi måste alla skriva om vår historia och vår kultur på ett avgörande sätt; vi har alla samma historia, även om denna historia har förslavat en del av oss.”14 Och lite längre fram sammanfattar han: ”Så som den europeiska teorin och den västerländska marxismen som kulturella befrielsekoefficienter i huvudsak har visat sig vara opålitliga bundsförvanter i motståndet mot imperialism – tvärtom kan man misstänka att de ingår i samma förhatliga ”universalism” som har knutit samman kultur och imperialism i flera hundra år – hur har då den befrielseinriktade antiimperialismen försökt bryta denna klavbindande enhet? Först och främst genom en ny integrerande eller kontrapunktisk inriktning på historien som betraktar Västerlandets och den övriga världens erfarenheter som gemensamma på grund av att de sammanfogats av imperialismen. För det andra genom en upppfinningsrik och till och med utopisk vision som på nytt tar upp den frigörande (till skillnad från den inskränkande) teorin och praktiken. För det tredje genom att varken satsa på nya auktoriteter, doktriner eller strikta ortodoxier och inte heller på etablerade institutioner eller målsättningar utan på en särskild sorts nomadisk, kringvandrande och anti-berättande energi.”15 Det här låter ganska anarkistiskt och trotskistiskt och det tangerar också det gamla grälet mellan Rosa Luxemburg och Lenin om nationens betydelse där Lenin enligt min mening hade rätt. Men det skulle leda oss långt bort. Visserligen fanns sådana ”marxister” som det inte gick att lita på. Tänk bara på det Franska Kommunistiska Partiets skamlig politik under Algeriet-kriget. Men i stort sett har det varit marxister och kommunister som stödde världens alla befrielserörelser.

 

Men nu blir det helt klart varför Said inte nämner Mao som just skrev utförligt om just det vad Said efterlyser: att det inte räcker med själva befrielsen utan att kampen tar bara sin början efteråt. Att det gäller att klippa av alla de ”klavbindande” idéer, tankar, strukturer och förhållanden som är arvet efter feodalismens, kapitalismens och kolonialismens/imperialismens härjningar. Men enligt Said tillhör visst Mao det marxistiska, doktrinära och ortodoxa lägret. Han förlitar sig hellre på en nomadisk, kringvandrande energi. Och så på humanismen trots att den ju likaså är en västlig produkt. Jag misstänker att på det viset hade kineserna aldrig kunnat bli fria.

 

En annan konstighet hittade jag där Said med rätta hyllar C.L.R. James The Black Jacobins som handlar om Haitis frigörelse under ledning av Toussaint-L’Ouverture, en svart slav, genial general och filosof. Said skriver: ”Toussaints liv fick ett fruktansvärd slut, han dog inspärrad i ett av Napoleons fängelser i Frankrike.” Men han skriver inte att det var Napoleon själv som bjöd Toussaint in till politiska överläggningar (efter de förödande nederlag som de franska arméer lidit i Haiti), bröt sitt ord och kastade honom i en fängelsehåla högt uppe i det franska Jura-fjället där han frös och hungrade ihjäl. Varför talade Said tyst om detta? Fastän han hade skrivit i samma andetag att den ”… franska revolutionens historia kan anses (inte) vara riktigt skildrat om upproret i Haiti utelämnades.”16 Bortsett från att han talar om den franska revolutionen men inte om den haitiska revolutionen utan om upproret i Haiti så skulle det ju krävas att han nämner Napoleons svinaktighet. Men han tycker tvärtom att Napoleon var en stor personlighet. Hade Napoleon bara levt 100 år längre hade han ju blivit hängt efter alla sina aggressionskrig och de miljoner döda han lämnade bakom sig på alla slagfälten.

 

I diskussionen om Fanon tar Said upp också frågan om det imperialistiska och det anti-imperialistiska våldet i boken Jordens fördömda. Said håller med Fanon om en av hans nyckelteser: ”Kolonialregimens våld och den koloniserades motvåld väger upp varandra och bildar tillsammans en homogen helhet.”17 Och: ”Uppfattningen om infödingen som ”det absolut onda” besvaras med uppfattningen om kolonisatören som ”det absolut onda”.18 Alla är lika bra kålsupare och det ena våldet är likt det andra. Riktigt välmenande humanister kan i bästa fall hålla med om det. Men enligt min mening finns det avgörande skillnader.

 

Den uttalade avsikten med det reaktionära våldet är människans förslavande och/eller förintandet. Det påtvingade revolutionära våldet (hur många pacifister har inte tvingats att tillgripa våld?) är till att befria människan. Ett klassiskt exempel är hur Mao ledde befrielsekampen som det finns tusentals exempel på och dokument om.

 

Detta är det ena. För det andra: Hur ser det segrande befrielsekrigets slut ut? Relationen mellan offren är 1:100 eller 1:1000 eller upp till 1:10 000 och ännu mer. Denna numeriska obalans försämras dramatiskt om man tittar på den kvalitativa obalansen. På herrarnas sida är förlusterna relativt sett obetydliga och dessutom består ”materialet” ofta av ”infödingar” (förrädare), förbrytare (legionärer) och av fattiga dumma jävlar som tvingas till kriget och som inte visste bättre. Deras militära, sociala, intellektuella elit, deras familjer och land är fullständigt oskadat. Å andra sidan består motståndets oproportionellt höga offersiffror av den nationella eliten. Det är för det mesta de allra bästa och unga som stupar i befrielsekrigen. Dessutom ligger landet i ruiner – inte bara de städer och byar och småsamhällen utan också åkrar och ängar och skogar och flodar och sjöar (tänk bara på Agent Oranges verkningar i Vietnam). Och den redan minimala infrastrukturen (som imperialisterna i efterhand skryter med att de lämnade över till de ”vilda”) som fanns på hygienens, hälsans, industrins och ekonomins områden är också till stora delar förstörd. Och så har vi ännu inte räknat in alla sår och stympningar – många av dem obotliga – och alla barnens lidanden – fysiskt och psykiskt och i levnadskvalitet. Och då skall de vara kvitt?

 

Interessant är ju också hur och när ”de europeiska, västerländska, vita, kristna, manliga folken”19 använde våld. Fega som de är gav de sig nästan alltid på de svaga som inte hade militära, tekniska och organisatoriska medel att effektivt kunna försvara sig. Ibland gick det ju åt skogen som när spanjorer, portugiser m.fl. efter att lagt under sig nästan hela mellersta och södra Amerika i segeryran gav sig på det norra Västafrika. Jag citerar Basil Davidson: ”En sen augustieftermiddag år 1578 undgick ett par dussin soldater med möda det blodiga slagfältet vid al-Ksar-al-Kabir. Bakom dem låg några 25 000 döda och allt hopp om Nordafrikas erövring. Tre århundraden gick innan Europa förnyade försöket.”20 Tilläggas kan att Portugals kung Sebastian, som ingick i de tre kungarnas allians, också stupade.

 

Samma sak hände när portugiserna på 1500-talet landade vid den kust som senare blev Moçambique och jagades i havet av zulu-krigarna. Det dröjde mycket länge innan de försökte på nytt. När Mahdi 1885 slog den engelska generalen Gordon förintande vid Khartum väntade engelsmännen i 13 år tills de hade utvecklad maskingeväret. Sen satt general Kitchener 1898 med en liten här på en kulle vid Omdurman och mejade ner de tappra Mahdi-soldaterna som stormade an gång på gång. Och Kitchener blev för sin tapperhets skull adlad till lord.

 

Samma öde mötte Sydafrikas zulukung Chaka som tillfogade engelsmännen flera stora förödmjukande nederlag. Likadant gick det i Afghanistan där engelsmän rersultatlös tre gånger försökte att lägga under sig landet. Först nu i allians med den största imperialistmakten någonsins har de lyckats – ett litet tag.

 

Gemensamt för alla dessa segrar var ju att de blev tillfälliga. Utom en: Japans seger 1905 över det tsariska Ryssland. Och detta bara efter 50 år när Japan med våld från amerikanska kanonbåtar hade blivit tvunget att ”öppna landet för handeln”. Men Japans seger hade oerhörd betydelse inte bara för det ryska proletariatet utan också för hela ”Tredje världen” som på den tiden ännu inte hade uppfunnits. För det visade att även ”de färgade” kunde vinna.

 

Och detta var viktigare för medvetandegörandet än de sparsamma kulturella anti-imperialistiska yttringarna. Och jag menar att samma sak omvänt gäller den koloniala kulturen – tvärtemot vad Said menar. Han bortser ifrån att dessa alster av Conrad, Austen, Camus osv. lästes av en ytterst liten procentsats av befolkningen. Visserligen bidrog deras verk till att befästa föreställningen om den vite, kristne mannens överlägsenhet men ytterst var det ”våra gloriösa ärorika vapen” som alltid segrade (nederlag nämndes och räknades inte) och som hamrade in budskapet i skallarna och ”pratade förnuft med de uppstudsiga”. Det visar ju redan själva metaforen – det är ”självgående s.a.s. automatiska och robot-aktiga” där man inte ens behöver nämna människan som hanterar dem och inte den som konstruerar dem och absolut inte den som sätter igång maskineriet.

 

Det kundes skriva mycket mera om Saids bok men det får räcka nu. Jag vill bara upprepa att boken är utomordentligt viktig men den skulle läsas kritiskt som alla böcker förresten. Och författaren Edward Said har – inte bara med den här boken – satt igång en fruktbar diskussion som säkert fortsätter när vi alla redan har gått in i Nirvanan.

 

___________

 

---